Den bästa analysen som jag hittills läst om varför John McCain ser ut att bli republikanernas presidentkandidat står Kimberley Strassel för i Wall Street Journal, The McCain Calculus. Hon har flera viktiga poänger, men jag tycker den här är mest intressant:
McCains stöd från partioboeroende är en funktion av hans förmåga att hantera Bush-frågan. Medan Mitt Romney gått som katten runt het gröt, osäker på om han ska omfamna eller ta avstånd ifrån en president med låga popularitetssiffror, har McCain helt enkelt pekat på sina tidigare ståndpunkter. Väljare lojala med president Bush ser i McCain en man som stadigt backat upp Irakkriget. Väljare som ogillar Bush ser en man som kritiserade presidenten för hur kriget organiserades.
Det är den känsla jag också har: just genom att vara en “maverick” – en som intar sina egna positioner – har McCain i grunden backat upp den neokonservativa policyn, men han har återkommande kritiserat hur denna policy genomförts i praktiken. McCain har ihärdigt krävt fler soldater till Irak för att stabilisera landet.
Och här har han ju fått rätt. Sedan Bush sände fler trupper under befäl av general Petreaus till Irak våren 2007 har utvecklingen vänt och våldet minskat till nivåer som inte är ovanliga i tredje världen, exempelvis Sydafrika. McCain har genom sin kritik förbättrat Bush-administrationens politik och därmed inte stött bort den majoritet republikaner som står bakom presidenten. Samtidigt har han inte varit lojal mot presidenten, utan just riktat allvarlig kritik och därmed visat att han inte går i Bushs ledband. Det gör honom attraktiv hos de republikaner som inte gillar Bush.
Om McCain vinner gör han det därför att han stått för sina åsikter, också när de varit impopulära och kontroversiella, för att sedan få rätt. Kan man vinna på bättre meriter? (Andra intressanta bloggar om USA, McCain)