Jag träffade biståndsminister Gunilla Carlsson på ett frukostmöte idag. Hon redogjorde för att biståndspolitiken nu genomgår en dramatisk förändring: ”Från utbetalning till utveckling”. Hittills har olika regeringar varit mer måna om att göra av med biståndsbudgeten genom utbetalningar än att följa upp om pengarna faktiskt inneburit någon nytta.
På grund av korruption och förtryck är det inte säkert att biståndet uppfyllt målen utan tvärtom motverkat sitt syfte.
Därför betonade biståndsministern att värderingar kommer att sättas i fokus på biståndspolitiken. Hon nämnde konkret att hon träffar dissidenter i olika länder och genom uppmuntran till demokratikämpar påverkar utvecklingen i rätt riktning. Hon nämnde också kvinnors frigörelse och miljöfrågorna som del i den nya biståndspolitiken.
Biståndet ska helt enkelt bli en integrerad del av svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Hittills har det varit ”stuprör”, alltså att olika insatser skett isolerade från varandra och utan samordning. Exempelvis i Afghanistan har stora stödpengar pumpats in i civil verksamhet, i stort sett isolerat från den svenska ISAF-insatsen, samtidigt som svensk representation i Kabul varit minimal. Här ska nu ett helhetsgrepp tas.
I den nya globala situationen hänger frihet, fred och utveckling ihop, sa biståndsministern. Utan frihet kan det andra inte uppnås.
Det är ju självfallet ett budskap som går hem hos mig.
Men jag ser tre problem: 1) det behövs tid att förklara denna politik och när vänstern går till angrepp och bara fokuserar på enprocentsmålet och kritiserar civil-militär samordning, krävs att Alliansen verkligen står upp för den nya biståndspolitikens inriktning på frihet. Det är det samlade utfallet i fattiga människors möjligheter som ska räknas, inte hur många miljarder av svenska folkets skattekronor som bränns upp, som avgör graden av solidaritet och engagemang. Alliansen har ju inte direkt varit offensiv på något område i samhällsdebatten hittills (utom skolan).
2) Först när jag ställde frågan om hur frihandel och infrastruktur för marknadsekonomi (exempelvis rättsstat, äganderätter och utbildning för fungerande domstolar) ska skapas, tog biståndsministern upp dessa perspektiv. Det visar att bistånd och frihandel fortfarande inte hänger ihop på ett naturligt sätt på regeringsnivå. Carlssons besked var att hela regeringen ska vara involverad och när det exempelvis gäller EU:s jordbrukssstöd ska jordbruksministern verka för regeringens biståndspolitiska mål.
3) Hur ska man få samordning att fungera av frivilligorganisationer, statliga projekt och andra civila insatser tillsammans med försvarsinsatser och insatser för infrastruktur, om den press som konkurrens innebär saknas? SIDA och andra myndigheter är befolkade med socialister som inte ser marknadsekonomi som sin grej. De vill strö pengar omkring sig i enlighet med planekonomiskt tänkande, lite allmosor här och lite där. Dessa starka organisatoriska och mentala strukturer kommer att göra allt för att hindra en omläggning av biståndet från utbetalningar till utveckling.
Men jag gillar att biståndsministern intar denna offensiva ambition. Ett antal dokument som som slår fast förnyelsen kommer inom några veckor.
(Jag hade tänkt pressa ministern på hur man kan sätta värderingar i fokus samtidigt som man betalar terrororganisationen Hamas elräkningar i Gaza, men eftersom Ekot och andra från de gamla medierna också fanns med på denna ”bloggfrukost” avstod jag. När jag angriper regeringen vill jag ha kontroll över hur det sker, inte genom att andra medier sprider sina tolkningar. Därför blev det mer som en vanlig presskonferens snarare än ett diskussionstillfälle.) (Andra intressanta bloggar om bistånd, Sida, utrikespolitik, Carlsson, politik )