Det är en stor händelse i svensk säkerhetspolitik att en svensk försvarsminister i debattartikel vågar diskutera Nato, så som Sten Tolgfors gör idag i SVD-Brännpunkt, Medlemskap i Nato är naturligt. Annars brukar det ju vara fullständigt tabu inom de politiska etablissemangen att överhuvudtaget diskutera Sveriges roll i det globala säkerhetsläget som vuxit fram efter den naiva hoppfullheten under 1990-talet.
Det är ofrånkomligt för en svensk regering att göra som försvarsministern, alltså för ett Nato-medlemskap kräva såväl ett brett ”politiskt stöd” som ett ”folkligt stöd”. Särskilt det sistnämnda. Svenska folket måste vara införstått i fördelarna av militärt och säkerhetspolitiskt samarbete innan nationen också officiellt kan stå för allianssamarbete. Svenska folket måste respekteras. Så som demokrat kan man inte gå runt denna aspekt.
Och ska folket kunna ta ställning måste det få veta vad som händer och varför samarbete nu är att föredra, när vi i 200 år har ansett oss klara oss på egen hand.
Att i debattartikel som denna föra resonemang är därför ett gott initiativ.
Men det räcker inte.
Det jag saknar i artikeln är en ambition hos försvarsministern att, likt Finland, utreda för- och nackdelar med ett Nato-medlemskap. I det officiella Sverige är det förbjudet att ens tala om detta, eftersom det vore ett dramatiskt brott mot traditionen. Därför borde regeringen officiellt och förutsättningslöst kartlägga dessa aspekter. Det skulle innebära att diskussionen ”släpps lös” på riktigt.
I detta arbete borde alternativen klargöras. Mot Nato-medlemskap borde ett alternativ med fortsatt alliansfrihet ställas. Vilka är kostnaderna för att stå ensam? Fram till murens fall var Sverige berett att betala priset för den så kallade neutraliteten, genom att satsa mer än de flesta länder på försvar. Thorbjörn Fälldin såg till att upprusta försvaret eftersom han ansåg det nödvändigt om det skulle finnas någon som helst trovärdighet i neutraliteten.
Om vi nu ska behålla alliansfriheten, det som Urban Ahlin och socialdemokraterna så hårt försvarar i opposition (medan man stod för Nato-samarbete i regeringsställning), har den ett pris i form av kraftig upprustning av försvaret så att vi kan sköta alla nya tekniskt avancerade vapensystem på egen hand, utan hjälp från vare sig våra nordiska grannländer eller USA och Nato. Jag gissar att en hållbar alliansfrihet innebär att försvarsbudgeten åtminstone måste tredubblas, från 40 till 120 miljarder kr om året – om det räcker.
För det är som den norske säkerhetspolitiske forskaren Kjetil Skogrand sa vid en konferens på Karlberg i höstas (referat): ”försvarskonstnaderna ökar i takt med att försvaret blir mer högteknologiskt och att små länder har svårt att uppnå den kritiska massa för övning och inköp som krävs för att arbeta effektivt. Mycket är därför att vinna på att samöva och samordna materielinköp mm, men han påpekade att det därmed också blir svårare att agera självständigt, utan den part man samövat med.”
Är svenska folket beredd att betala detta pris för en trovärdig alliansfrihet? Är socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartet?
Detta är den verkligt centrala frågan i diskussionen om Sveriges framtida förhållande till omvärlden när det gäller försvars- och säkerhetspolitik. (Andra intressanta bloggar om politik, Tolgfors, SAP, regeringen, säkerhetspolitik, utrikespolitik, Nato)