Anders Borg på väg att bli en ny Gunnar Sträng

Finansminister Anders Borg har just medverkat i Ekots lördagsintervju. Han är kameral på ett sätt som vi nog inte sett sedan Gunnar Sträng. Och en finansminister som kan varje detalj i budgeten och talar om regeringsförslagen ur ett administrativt budgeteperspektiv är på något sätt ursvenskt. Det är tryggt, sakligt och torrt.
Men bakom detta sätt att presentera ekonomisk politik finns hos Borg, liksom en gång hos Sträng, tydliga värderingar som avgör inriktningen. För Sträng handlade det om att tillgodose Palmes krav på kraftigt höjda skatter, utan att svenska folket protesterade. Sträng lyckades gömma de allra flesta skatterna: momsen bakades in i butikernas pris istället för att som i andra länder läggas på i kassan. Arbetsgivaravgiften betalas av arbetsgivaren och syns inte på lönebeskedet hos den anställde. Moms och arbetsgivaravgift – dessa dolda skatter – utgör betydligt större del av skattetrycket än inkomstskatten.
Anders Borg driver arbetslinjen i allt. Det är det allt annat överskuggande målet i den ekonomiska politiken. I strävan att minska utanförskapet och få in så många som möjligt i sysselsättningen experimenterar finansdepartementet med en lång rad olika förslag.
I intervjun försöker Ekot sätta dit Borg för att man lägger fram förslag som sedan ändras eller tas tillbaka. Det ska visa på en hattig politik, att man inte vet vad man vill, en velande osäkerhet. Men Borg kommer hela tiden tillbaka till målet med politiken: arbetslinjen. Om olika förslag i syfte att stärka arbetslinjen visar sig ha nackdelar ur andra perspektiv, blir det en sammanvägning och då kanske nackdelarna överväger. Då gäller det att prova nya vägar framåt – mot målet.
Det finns ett tydligt entreprenörskap i Anders Borgs resonemang som den vänstervridna jouranlistkåren inte begriper. För Ekoredaktionen — och jag hör av påannonseringen att radions Godmorgon Kamrat imorgon har samma tema — är det ett enormt problem att en regering talar om förslag som man sedan inte med Stalinistisk järnhand genomför oavsett om förslagen visar sig vara bra eller dåliga.
Så resonerar socialister. För dem är maktperspektivet avgörande – det gäller att inte framstå som svag när man har makt, utan alltid demonstrera styrka genom att köra över motståndarna. Därför är socialister ofta emot förändring. För förändring betyder alltid att man tar en risk i att tappa ansiktet. Bättre då att sitta still i båten och hålla hårt fast vid makten.
Den som är entreprenör har ett helt annat perspektiv: man har satt upp ett mål och söker sig fram emot det genom att pröva olika lösningar. Eftersom det är målet som är det viktiga, är medlen just bara medel. De kan man ändra. Bara man kommer närmare målet.
Och eftersom demokrati är en borgerlig värdering, så handlar det för den politiske entreprenören att för väljarna – den demokratiska marknaden – förklara vad man är ute efter och be om förtroende för att sträva efter målet. För socialister har demokrati inget egenvärde, demokrati är bara ett redskap att nå makten. Socialdemokraterna splittrades ju 1917 då man slutgiltigt bestämde sig för att överge proletariatets diktatur, eftersom man trodde att allmän rösträtt skulle ge permanent socialistisk regering i Sverige (de fick ju nästan rätt).
En regering som har ett fast mål, men som prestigelöst och pragmatiskt prövar sig fram emot det målet, är en betydligt mer handlingskraftig regering än den för vilken behållandet av makten är överordnat och varje förändring ses som en risk att förlora makten. Efter Ingvar Carlssons och Göran Perssons sanering av statsbudgeten i sent 1990-tal – vilket skedde för att behålla handlingskraften i staten, dvs hos socialdemokratin – har s-regeringarna inte gjort särskilt mycket. Status quo är väl en rimlig beskrivning av den regering som folket gav foten 2006.
Under Alliansens första tolv månader genomfördes däremot en otrolig mängd förändringar och reformer. Det är en förändringstakt Sverige inte varit van vid. Att i denna höga förändringstakt ompröva några förslag är oundvikligt. Men att det skulle vara sämre än en regering som inte lägger fram några förändringar alls, är något jag inte håller med om.
Den kritik jag däremot kan framföra är att det finns andra värderingar än arbetslinjen som är viktiga ur ett liberalt och borgerligt perspektiv. Betoning av äganderätt och andra moraliska värderingar, som ger en bild av en annan rättvisa än den socialistiska, saknar jag. Men det kan man inte lasta finansministern för. Det är ett ansvar för Alliansens fyra partiledare.
Jag tror Anders Borg med sin torra ekonomiska föreläsarstil har potential att inta samma roll som Gunnar Sträng en gång hade i svensk samhällsdebatt (även om Sträng hade 23 år på sig). Jag tror vi är många svenskar som gillar dem som kan sin sak och lägger fram sitt budskap knastertorrt och oantastligt, men med en omisskännlig övertygelse i bakgrunden.  (Andra intressanta bloggar om , , , )
  

Rulla till toppen