Relationen nya moderaterna och facket

Projektet ”nya moderaterna” är ett av de mest framgångsrika i svensk politik. Partiet ökade sitt röstetal från 15,2 procent av rösterna till 26,1 procent i riksdagsvalet 2006. Man fick 625.000 fler väljare, vilket är två vänsterpartier eller nästan 2,5 miljöpartier. Eller 1,5 gång ”Westerberg-effekten” från 1985.
En bärande idé i nya moderaterna är att inte utmana facket om arbetsrätten. Denna pragmatism gjorde att många missnöjda socialdemokrater röstade på nya moderaterna.
Det som – i opinionsmätningar – drivit dessa väljare tillbaka till s är sänkta bidrag i a-kassa och tydligare regler i socialförsäkringarna i övrigt. Dessa förändringar deklarerades tydligt i valrörelsen, tillsammans med löften om sänkt skatt på arbete för låga och normala inkomster. Nya moderaterna kunde motivera dessa förändringar med att de är en del i att återupprätta arbetslinjen, det som varit ryggrad i socialdemokratisk politik. Därmed skulle både dessa delar – oförändrad arbetsrätt och återupprättad arbetslinje – kunna accepteras, ja, även gillas av LO och övrig fackföreningsrörelse. 
Arkitekterna bakom de nya moderaterna – Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Sven-Otto Littorin – har utgått ifrån att man kan undvika konfrontation med LO mfl.
Här har projektet ”nya moderaterna” inte visat sig fungera.  LO tog hård strid om sänkt a-kassa. Och man har utnyttjat denna förändring för att stämpla regeringens politik som något ”för de rika”, även om merparten av skattesänkningarna gått till låg- och medelinkomsttagare.
Därmed har nya moderaterna hamnat i ett dilemma: ska man överge också arbetslinjen för att bli vän med facket? Eller ska man stå på sig i sakfrågorna och ta striden?
Hur Sven-Otto Littorin som arbetsmarknadsminister agerar om arbetsrätten kommer att vara avgörande. LO har åkt på allvarliga bakslag. Deras aggressiva utnyttjande av arbetsrätten för att sätta småföretag i blockad har fällts både i EG-domstolen (Vaxholm) och i veckan i Arbetsdomstolen (Smålandsstenar).  
Initialt har Littorin uttalat sig för att fortsätta backa upp LO, även om de demonstrerar en stalinistisk vilja att krossa mindre företag i strid mot lagstiftning och hela Saltsjöbadsandan. Man hotar nu också med att bli ännu jävligare om man inte får som man vill, senast på DN-Debatt igår: LO varnar för fler konflikter.
Kan det vara så att Littorin och de nya moderaternas strategi i själva verket driver LO vänsterut? Enligt LO:s självbild måste de stå i konflikt med moderaterna – ”Höööögern”. Och ju mer åt vänster Littorin flyttar moderaterna, desto mer till vänster springer LO-pamparna. De vill till inget pris i världen bli omkramade av nya moderaterna.
Också i andra änden utsätter sig Littorin för risken att misslyckas: borgerliga väljare börjar undra om nya moderaterna bryr sig om företagens villkor och om man är på väg att ge upp värderingarna om marknadseknomi och fri konkurrens.
Jag tycker det är dags för nya moderaternas arkitekter att sätta sig ner och utvärdera sin strategi. Den fungerade i valrörelsen. Och den hade kunnat fungera i regeringsställning om LO varit rationella. Men efter ett år står det klart att LO inte agerar rationellt, utan trotsar inte bara den så länge hyllade arbetslinjen utan också arbetsrätten. Ett fack som för sina attacker mot företag blir dömda i EG-rätten och som döms till skadestånd i Arbetsdomstolen är kanke inte en samarbetspart att räkna med? 
Om trianguleringen inte fungerar, vad göra?
Jag sa redan från början att jag inte tror på strategin med orörd arbetsrätt (7 okt 2006): ”Det krävs betydligt större systemförändringar för att skapa nya jobb i Sverige än alliansen gick till val på.” Reinfeldt-Borg-Littorin måste välja: ska löftet om minskat utanförskap och fler jobb uppnås, eller ska taktiken att fjäska för facket sättas främst? 
LO är svagare än när nya moderaterna formulerade sin strategi. Deras destruktiva beteende är kanske ett uttryck för hur trängda de känner sig av globaliseringen. Men att försöka lugna dem betyder att försämra Sveriges konkurrenskraft och möjlighet till fler jobb. 
Norrbottens-Kuriren skriver i dagens ledare Nye Littorin hukar: ”Det vore klädsamt med lite större självständighet även på regeringshåll i stället för att man ständigt drabbas av frossbrytningar så fort man på fackligt håll grymtar över något.”
Det är möjligt att det finns något nytt sätt att triangulera, att undvika totalkonfrontation med LO, även om jag inte ser hur. Men en sak står klar: den beräkning som Reinfeldt-Borg-Littorin gjorde 2003 fungerar inte. Nya moderaterna kan inte fortsätta agera som den försiktigt uppvaktande kavaljeren som gång på gång bryskt avvisas av LO. Här ligger i själva verket en av förklaringarna till att regeringen inte framstår som stark. Den signalerar att den vill bli omtyckt och lägger sig på rygg, snarare än att framstå som ledare med en genomtänkt arbetsmarknadspolitisk strategi.  (Andra intressanta bloggar om , , , )