Integrationsminister Sabuni sa i sitt tal om gemensam värdegrund att ”Människsor ska mötas med respekt för sin särart, inte med misstroende och fientlighet”.
Detta är naturligtvis rätt hållning i utgångsläget. Men vad ska den person göra som försöker leva efter denna devis men möts med förakt och hat?
Daily Telegraph har haft en intressant diskussion de senaste veckorna, och i ledarartikeln Multicculturalism is breeding intolerance citerar man en biskop och konstaterar att talet om multikultur bara givit extremister en täckmantel för att driva fram etnisk och religiös segregation. Britter ska visa tolerans, medan fundamentalistiska muslimer i gengäld visar brittiska samhället intolerans.
Artikeln påminner om att Tony Blair, som i början på sin premiärministertid talade varmt om multikulturalism, under sitt sista år sa att immigranter har en ”plikt” att integrera sig i det brittiska samhällets normer. Blair sa:
Anpassa er till det, eller låt bli att komma hit. Vi vill inte ha hatfyllda människor oberoende av deras ras eller religion.
Istället för dessa raka värderingar, närmar sig svenske integrationsministern detta känsliga ämne med vaga frågor:
Frågor om de mänskliga rättigheterna är grundläggande men samtidigt komplicerade. De mänskliga rättigheterna ska alltid respekteras, men det finns utrymme för tolkning. Hur drar man gränsen när olika rättigheter kommer i konflikt med varandra? Hur avgörs vilka inskränkningar i de mänskliga rättigheterna som ska tillåtas? Vilka inskränkningar individer ska behöva tolerera?
Sabuni tar här inte ställning mellan hatfyllda extremister och de svenska traditionerna på upplysningens grund. Är det de svenska normerna som ska ge vika, genom att visa tolerans mot extremisternas intolerans? Ska Muhammedteckningar tolereras eller är det extremisternas mordhot som ska avgöra gränsen för yttrandefriheten?
Inga svar från officiellt svenskt håll. Bara frågor. (se del 1, del 2, del 3)
(Andra intressanta bloggar om politik, integration)