Ingenting är så tabubelagt i Sverige som att hävda att det finns en svensk kulturtradition, svenska sociala koder och svenska uttolkningar av västvärldens kristna värderingar.
Därför är det utmärkt att integrationsminister Nyamko Sabuni talade på temat Gemensam värdegrund under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen häromdagen.
Att temat är livsfarligt märks i att talet är fyllt med ofarliga politikerbudskap om att vi alla borde tycka om varandra och krama om varandra. Men jag ska bortse från flosklerna och här försöka vaska fram vad det är Sabuni menar. Det kommer att bli en serie blogginlägg. Jag börjar med att analysera vilka fienden är – vilka anser statsrådet är emot en gemensam värdegrund?
Redan i andra stycket pekas svenskar ut som varande motståndare till en gemensam värdegrund: ett växande antal människor i Sverige ”lever i förnekelse” av migrationsströmmar och globalisering, och vill hålla ”fast vid folkhemsnostalgin”, säger hon. ”Det nya, och inte minst ’de nya’, upplevs som hot snarare än som tillgångar. Ett hot mot gamla traditioner och ett invant sätt att leva. Människor som ger det mångkulturella samhället skulden för sina egna och samhällets misslyckanden.”
Men om det är så att etniska svenskar känner sig hotade, är det då rätt att till dem säga: ”Jösses vad töntiga ni är era puckon! Varför vill ni inte lämna det mossiga svenska för det chickt latinamerikanska, asiatiska, arabiska eller afrikanska?”
För det är vad Sabuni gör. Hon tar inte det historiskt svenska på allvar, och hon tar inte den oro på allvar som ligger bakom att etniska svenskar känner sig hotade av utvecklingen.
Det är en sak att säga ja till allt nytt, när det nya handlar om teknik, om arbetsmetoder, om nya varor. Men att av en befolkning kräva att den ska ta till sig andras kulturmönster, sociala koder och kasta ut sina egna, är inte bara för mycket begärt – det är fel. På samma sätt som vi menar att alla andra folk har rätt till sin kultur och historia har självfallet svenskar rätt till sin.
De traditioner och sätt att leva som de människor tar med sig, som kommer från andra delar av världen, är heller knappast nya. De är snarare motsatsen, det är ibland medeltida hederskulturer som vi i Sverige lämnat bakom oss för flera hundra år sedan.
Varför vill Sabuni att vi ska se på dessa traditioner som ”nya”?
Jag förstår inte vad hon är ute efter. Skulle sharialagar, hederskultur, barnaga och förstockad sexualsyn vara något ”nytt” bara därför att det kommer till Sverige genom migrationsströmmar från Mellanöstern på 2000-talet?
Det måste bli ett slut på detta tal där något som kallas nytt ställs mot folkhemsnostalgi. Samtalet borde handlar om värderingarnas innehåll. Och på det finns inget ”bäst före”-datum. Värderingar är inte som en liter mjölk, att den måste förbrukas innan den blir sur, för att sedan köpa ny. Värderingar är inte köp, slit och släng. De är gemenskapens djupaste rötter. Rötter som skapar identitet och sammanhållning. Jag säger inte att de är oföränderliga, men de kan inte vårdslöst ändras genom riksdagsbeslut. De måste vårdas och utvecklas, utan att överge sin karaktär och livssyn.
Sabuni visar inte respekt för dessa gemenskapens rötter i den svenska samhällskulturen genom att göra det ”nya” till något bättre än det svenska. Här har vi en orsak till att de politiska etablissemangens integrationspolitik så fullständigt misslyckats.
(Andra intressanta bloggar om politik, integration)