Vilka fler fiender till gemensam värdegrund pekar integrationsminister Nyamko Sabuni ut? (Del 1 avhandlade folkhemsnostalgi)
Hon tar upp våldet och hopplösheten:
Vi har generellt misslyckats med att stävja våldet i samhället. Hot och våld blir inte bara ett allt vanligare inslag i nyhetsrapporteringar. Våldet finns som ett inslag i allt för många sammanhang. I idrottens svans, på skolgårdarna, på fester, i restaurangköer men också i nära relationer . . .
Vi ser stadsdelar där barn som växer upp aldrig sett sina föräldrar gå till jobbet. Där 50 procent av barn med utländsk bakgrund lämnar grundskolan utan att nå kunskapsmålen. Barn och unga, infödda och invandrade, som redan i tonåren tappat tron på framtiden. Som inte ser någon annan chans till identitet och stolthet än kriminalitet och missbruk. Detta är grogrunden för det meningslösa våldet.
Och hennes lösning är här konkret: ”Att bryta utanförskapet är regeringens viktigaste uppgift . . . Tillväxtpolitiken, liksom sysselsättningspolitiken, är därför våra viktigaste integrationspolitiska verktyg . . . Här börjar vi se resultat av regeringens politik . . . Fler människor är i arbete, trösklarna in på arbetsmarknaden sänks. Bidragsberoendet minskar. Arbete och den värdighet egen inkomst ger kan inte underskattas.”
Rätt. Detta är EN förutsättning för att lyckas skapa en gemensam värdegrund i Sverige, men den är bara en av flera faktorer. Politiker begår ett stort misstag, när de tror att jobb åt alla omedelbart skulle skapa en harmonisk, mångkulturell gemenskap. Det är inte sant. Kulturella bakgrunder försvinner inte när en respektabel inkomst uppnås. Ekonomisk välbeställdhet kan underlätta upprätthållandet av hemlandets kulturella mönster i det nya landet. Ny teknik, som satellit-tv, och god ekonomi, gör det möjligt att bevara starkare band än förut med hemlandet, dess riter och traditioner. Och i motsvarande grad bevara främlingskap till det nya landet.
Skälet till att Saudiarabien och andra oljerika arabländer inte utvecklats mot tolerans, frihet och demokrati är att de inte behövt göra det på grund av sina rikedomar. Rikedom ger inte högre förnuft. Materiella tillgångar skapar inte godhet.
Arbete, god ekonomi och den högre grad av värdighet detta innebär ger alltså EN nödvändig förutsättning för att komma vidare, men innebär ingalunda lösningen på frågan om gemensam värdegrund. Det kan lika gärna gå åt andra hållet, att motsättningarna växer. Därför bör man hålla isär ekonomisk politik (ekonomiskt utanförskap) från integrationspolitik (kulturellt utanförskap). Att sätta likhetstecken dem emellan är en rökridå. Ett sätt för politiker att låtsas att man har svar på svåra frågor. Ett sätt att sticka huvudet i sanden. Värderingar och ekonomi är två skilda ting. (Andra intressanta bloggar om politik, integration)