Att familjen Kennedy och familjen Clinton varit konkurrerande maktcentra inom demokratiska partiet har varit känt länge. Men det är ändå ett klart bakslag för Hillary Clinton att president John F Kennedys dotter Caroline Kennedy denna söndag så starkt backar upp Obama i en kolumn i New York Times: A President Like My Father.
Hon menar att Obama lever upp till hennes fars förmåga att ingjuta hopp om framtiden. Därmed förstärker Obama sin image som en kandidat över alla gränser, också i fråga om ras.
Själv tycker jag Obamas tacktal efter kvällens seger i Sydkarolina saknar substans. Det är tom retorik. Utan konkreta löften och värderingar.
John F Kennedy var tuff, inte minst i utrikespolitiken. Han låg till höger om Richard Nixon i många frågor, exempelvis gjorde han hårdare utfall mot Fidel Castro än vad Nixon var beredd att göra. Det vann Kennedy många röster. I dag skulle det vara jämförbart med neokonservativa krav på demokratisträvanden i Mellanöstern.
Har Barack Obama gjort några sådana krav på “förändring”? Nej. Tvärtom driver han vänsterns gamla, trötta, uppgivna, fega, bakåtsträvande undfallenhet mot diktaturer och tyranner i värden.
Ärligt talat är det oroande att en kandidat kommer undan från att precisera sig, så som Obama gör just nu. I och för sig kan det betyda att en stark republikan som Giuliani eller McCain enklare kan vinna Vita huset i höst. Men även demokraterna bör ha en kandidat som står för något konkret. (Andra intressanta bloggar om USA)