Den allvarliga provokation som amerikanska militärfartyg utsattes för i Hormuz-sundet av iranska snabbgående båtar hade kunnat sluta illa. Dels hade det iranska revolutionsgardet kunnat utföra det man hotade med, en självmordsattack liknande den som skedde mot USS Cole år 2000 då en liten båt sprängde sig i luften när man kommit nära. Dels hade de amerikanska fartygen kunnat öppna eld och förintat iranierna. Nu inträffade ingetdera, men spänningen i regionen har ändå höjts, eftersom Iran agerar offensivt och har planer man utarbetar för militärt angrepp mot USA.
I Krigsbloggen utreds Irans nya sjömilitära taktik med mindre snabbgående båtar, Alavimodellen – Irans nya sjökrigsdoktrin:
De iranska sjöstridskrafternas uppträdande visar på ett instruktivt vis hur gardet försöker utveckla en marin modell för asymmetrisk krigföring. Modellen kallas internt för Alavimodellen efter Muhammeds kusin Ali, som ses som grundaren av den shiitiska sekten inom islam …
Alavimodellen bygger på insikten att större [iranska] örlogsfartyg aldrig kommer att kunna hävda sig mot amerikanska flottenheter i en konventionell drabbning. Den iranska flottan kommer alltid att vara hopplöst underlägsen amerikanarna vad gäller eldkraft, räckvidd, teknologi, etc. Alltså har man valt att lägga tonvikten på små men snabba enheter (FPB), som därigenom skall vara mindre sårbara för upptäckt och bekämpning. Eftersom dessa FPBs också är betydligt billigare kan man dessutom hålla sig med ett större antal som man kan kosta på sig att ”offra” i strid …
Man bör betrakta incidenten som en övning från revolutionsgardets sida. Om man hade avlyssningsstationer bemannade och robotstyrkorna i beredskap (kanske förstärkta av ryska tekniska rådgivare) har man fått en god bild hur amerikanska flottan reagerar vid ett swarming-angrepp. Man har fått uppgifter om reaktionstider, hur självständigt fartygschefer agerar, avvärjningstekniker, vilka vapensystem man måste ta hänsyn till, etc …
Om krig utbryter mellan USA och Iran torde de operativa målen för Iran vara att stänga Hormuzsundet och försöka slå ut de fientliga flottenheter som därigenom har blivit instängda i Persiska viken, genom en taktisk kombination av landbaserade robotar och FPB-enheter. Samtidigt skulle man också kunna avbryta transporten av olja i området. Närmare 40 procent av världens oljeproduktion passerar denna väg och även om endast en mycket liten del hamnar i USA skulle Japan och Västeuropa drabbas mycket hårt, och på så vis kunna skapa ett ”indirekt” tryck mot USA.
Ja, när ska Europa vakna ur sin rosa dröm efter återföreningen mellan öst och väst? Carl Bildt har sagt att USAs hela tänkande utgår från 11 september 2001 medan Europas hela fokus är på 9 november 1989.
Är det inte dags för Europa att vakna och se att vi inte lever i ett lugnt 1990-tal utan ett aggressivt 2000-tal där religiösa fanatiker utmanar västvärlden? (Andra intressanta bloggar om USA, Iran)