Bakom försvarsmaktens besked om ekonomin kan ligga ett syfte att utbilda politikerna om att man inte kan kräva mer av försvaret än vad man är beredd att betala för. Och det som nu borde ske på den politiska sidan är att koppla ihop ambitionsnivå med budgetmedel, eller som Claes Arvidsson fyndigt skriver i Gör inte försvaret mindre och trubbigare:
Huvudfrågan borde inte heller vara den kamerala utan en annan: Hur ska vi ha’t? Utmärkande för svensk försvarspolitik är dock frågan: Var ska vi ta’t?
Politiker i regering och riksdag måste leva upp till sitt ansvar och tala om vilken ambitionsnivå man har för svenskt försvar. Ska vi spara och hoppas att inget händer? Det är som familjen som slutar betala hemförsäkringen i hopp om att ingen olycka ska hända. Eller ska vi ha en ambition att försvara Sveriges integritet i en orolig värld? Och beredskap för räddningsinsatser efter terrorangrepp eller annan katastrof?
Om svaret är ja på de två sistnämnda frågorna, då måste försvarsmakten få resurser för att klara av detta. Man kan inte kräva höga ambitionsnivåer och sedan inte betala. (Andra intressanta bloggar om politik)