FRA-lagen, vår tids kärnkraftsfråga

Flera bloggare framförde kritik till försvarsminister Tolgfors under frukostmöte mot det kontroversiella förslaget om att ge Försvarets radioanstalt, FRA, utvidgade möjligheter att spana inte bara mot radiotrafik utan också mot internet- och telefontrafik.
Bakom lagen finns två motiv, sa Tolgfors: upprätta teknikneutralitet (alltså likställa digital teknik med radiotrafik), och i tid upptäcka hot mot Sverige och mot svensk personal i utlandet.
Attacker mot infrastruktur kunde förut ske genom att spränga en järnvägsbro, men idag kan det ske genom attacker som slår ut datatrafiken. Estland har drabbats av det förra året, påpekade försvarsministern. Danmarks ambassad i Pakistan utsattes för terrorattack för inte så många veckor sedan.
Hotbilden ser annorlunda ut idag än förr. Likaså är kommunikationsvägarna i hög grad förändrade. För att kunna skydda landets säkerhet i denna nya miljö krävs FRA-lagen, sa han.
Många undrar varför jag inte deltagit i bloggupproret mot lagförslaget som ska avgöras av riksdagen på onsdag. Dels känner jag instinktivt motstånd mot kollektiva aktioner, dels är jag inte övertygad om att det är FRA:s uppgift som ska begränsas. Statens kärnuppgift är att skydda nationen mot yttre hot. Det måste finnas andra vägar att garantera medborgarnas integritet än att försvaga Sveriges möjligheter att skydda sig mot terrorattacker.
Förra året tog jag upp det i blogginlägget FRA och maktdelningsläran. Jag uppfattar att upprördheten framför allt bottnar i en misstro mot att staten kan garantera att avlyssning inte kommer att ske av privatpersoner. Denna förtroendekris för statsmakten beror på att Sverige saknar maktdelning. Kontrollorgan har svag ställning eftersom de är underställda den enda maktstruktur som finns i enhetsstaten Sverige. Även ett integritetsråd som är fristående från FRA lyder under samma politiker som bestämmer över FRA.
Staten är därmed inte att lita på. Kommer antidemokratiska krafter in i riksdagen kan de, som vi såg i Weimarrepubliken, ta kontroll över alla delar av statsförvaltningen. Också FRA och integritetsrådet.
Frågan är i grunden en bedömning om risker. Denna gång om risker för den personliga integriteten. Jag tycker mig känna igen de starka känslouttrycken från en annan debatt som handlade om risker: kärnkraftsdebatten. Risken för olyckor skapade enorma laddningar i samhällsdebatten. När politik ska hantera frågor som bottnar i risker, blir den ofta känslosam eftersom riskbedömning är något som sitter väldigt djupt i vår personlighet. Frågor om risk blir därmed personliga. Men det handlar om en avvägning som måste gälla alla. 
Men snarare än att kastrera underrättelseverksamheten och göra staten impotent i förmågan att försvara svenska intressen — bland annat mot cyberattacker och terrorism — tycker jag vi ska etablera maktdelning i grundlagen och införa en författningsdomstol som är så fri att den inte går tillfälliga politiska nyckers ärenden.
Genom att statens funktion delas upp på olika och sinsemellan oberoende mandat kan vi garantera integritetsskydd genom balanserande kontrollmakter, samtidigt som staten effektivt kan skydda samhället mot yttre hot. Då minskas risken för integritetskränkning, samtidigt som risker mot landets säkerhet inte förringas.
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , , , , , , )

Rulla till toppen