Tolgfors: Horribel bild av försvaret i debatten

Vid ett frukostmöte idag utvecklade försvarsminister Sten Tolgfors sin syn på försvarsdebatten inför ett antal bloggare. Han berättade inledningsvis om ett skolbesök där en 17-åring frågat honom om vad han tror om ”neutralitetspolitikens framtid”. Grabben var 2 år när neutralitetspolitiken slopades, ändå lever den kvar. Så långsamt förändras synen på Sveriges position, sa försvarsministern. (Bloggen har ingående skildrat vad som hände här.)
Tolgfors tycker att den svenska debatten ger en ”horribel bild” av försvarets utveckling. Under 2007 ökades landets försvarsförmåga. Nato ser Sverige som sitt allra viktigaste partnerland. Ändå påstås att allting halveras eller avvecklas.
Visst har han rätt i att en del av förvirringen som råder beror på att den svenska säkerhetspolitiska debatten först nu, 15 år efter kalla krigets slut, börjar vakna. Men det finns också brister i hur förändringen kommuniceras.
Jag frågade försvarsministern varför man inte har fler konkreta mått på försvarsförmågan — jag fann bara ett i försvarsdepartementets sammanfattning av Försvarsberedningens rapport som lämnades i fredags: över tid hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt. Svaret blev att man får räkna bakåt och se vad som krävs för att upprätthålla den här nivån. Och fler uppgifter finns om man läser hela rapporten, tillade han.
För att kunna avgöra om en halvering sker eller inte, måste vi som deltar i debatten kunna relatera försvarsförmågan till någonting konkret. Om vi inte längre ska räkna pansarvagnar, vilka mått på vår förmåga att försvara oss och våra frihetliga värderingar har vi då?
Bara med en pedagogisk beskrivning av det nya försvaret och hur dess förmågor ser ut, kan rykten och spekulationer neutraliseras.
En förklaring till att så inte skett är att så mycket händer samtidigt just nu. Det var också försvarsministerns förklaring till att utvidgat samarbete Sverige-Norge presenterades av de två ländernas överbefälhavare i höstas, medan utvidgat samarbete Sverige-Finland presentrades förra månaden av de två ländernas försvarsministrar. Utvecklingen sker så snabbt att man diskuterar i bilateral form, snarare än multilateral, även om alla går i samma riktning: mot mer nordiskt samarbete, där också Danmark är inbjudet.
På min fråga om Finland gör samma säkerhetspolitiska analys som Sverige, så svarar Tolgfors att så är fallet. Han avfärdar de som säger att Finlands ansökan om Natomedlemskap är nära förestående. Och jag talar ofta med finska ledningen, sa han. Därför blir det märkligt när sådana uppgifter florerar i svenska debatten.
Våra nordiska länder har kommit lite olika långt i omställningen, och där Danmark ligger först. Men inriktningen är densamma, sa försvarsministern. Och vi söker samarbete på olika områden, inte minst när det gäller utbildning, för att effektivare utnyttja våra resurser.
Målet är att skydda Sverige, men det sker med nya metoder i vår globaliserade värld. Ett är att genom internationella insatser verka för stabilitet i andra delar av världen. Genom att, som Tolgfors sa, ”exportera fred och säkerhet”, kan vi möta hoten utomlands. Innan de kan sprida sig till svensk mark.
Han ger ett tålmodigt intryck, försvarsministern. Det märks att han tycker sig leva i två skilda världar, dels verkligheten där stora och smärtsamma omställningar sker men i huvudsak åt rätt håll (ekonomin är problemet), dels en samhällsdebatt som saknar kontakt med verkligheten.
Här har dock regeringen till stor del sig själv att skylla. Det var när finansdepartementet gjorde försvarets ekonomi — mer exakt: stora besparingar — till övergripande fråga som intresset för försvarsförmågan väcktes på allvar. Och då blev intrycket att ”allt ska bort!” Men när fokus nu ligger på förvars- och säkerhetspolitiken borde regeringen använda det yrvakna intresset för att kommunicera vilken sorts styrka och kraft vi ska ha i vårt försvar.
Man borde kunna göra det bättre än hittills. 
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Rulla till toppen