Amerikas utrikesminister Condoleezza Rice presenterar i sommarnumret från Foreign Affairs en lång och intressant genomgång av hur världsläget ser ut och hur USA:s utrikes- och säkerhetspolitik därför utformas, Rethinking the National Interest. Alla som öppnar munnen i utrikesdebatten borde läsa artikeln.
Hon ställer grundläggande frågor, och tar ett steg bakåt för att se hela bilden. Med tanke på kalla krigets slut konstaterar hon: ”Vi vet bättre var vi har varit, än vart vi är på väg.”
Kalla krigets slut har inneburit stora förändringar i världspolitiken de senaste 10-15 åren. Condoleezza Rice skriver:
Det som, ur bredast tänkbara bemärkelse, har förändrats är hur vi ser på samspelet mellan dynamiken inom nationer och maktfördelningen emellan nationer. Medan globalisering stärker vissa stater, exponerar och förvärrar den misslyckandet i andra — de stater som har så svaga regeringar att de inte kan möta utmaningarna inom sina gränser eller hindra oron att sprida sig utanför dem och destabilisera den internationella ordningen.
Förut hade vi terrorbalans mellan två stora maktblock, nu finns en rad oroshärdar som genom globaliseringen har en tendens att sprida sig och skapa internationella kriser. Hur ska dessa nya utmaningar mötas? Rice skriver:
Vi vet att demokratibygge i oroliga stater nu är en angelägen komponent i vårt nationella intresse. Och i Mellanöstern-regionen är vi medvetna om att frihet och demokrati är de enda värderingar som kan, över tid, resultera i rättvis och uthållig stabilitet, särskilt i Afghanistan och Irak.
Hon motsätter sig dem som menar att realpolitik och idealism, mellan att fokusera sig på stabilitet eller positiv utveckling för medborgarnas friheter, står emot varandra i internationell politik:
Alltför ofta har mål om utveckling och mål om demokrati betraktas som helt separata. Men det står alltmer klart att demokratins institutioner och handlingsmönster är centrala för att skapa en uthållig och bred ekonomisk utveckling — och att marknadsekonomiskt driven utveckling är central för att konsolidera demokrati . . .
Demokratisk utveckling är inte bara en effektiv väg till välstånd och inflytande; det är också den bästa vägen för att tillförsäkra en utveckling där välståndet kommer alla till del, utan undantag, utan förtryck och utan våld . . .
Vi måste erkänna att den demokratiska vägen alltid är möjlig men aldrig snabb eller enkel . . .
Nationer oavsett kultur, ras, religion och välståndsnivå har omfamnat demokrati och anpassat den till sina egna seder och traditioner. Ingen kulturell faktor har gjort demokrati omöjlig — inte tysk, japansk eller latinamerikansk ”militarism”, inte asiatiska värderingar, inte afrikanska klansamhällen, inte östeuropeisk despotism . . .
Demokratiseringsprocessen må vara stökig och otillfredsställande, men den är absolut nödvändig . . .
Vår tids berättelse handlar sällan om att folk motsätter sig fundamenten för demokrati — rätten att utse sina ledare och andra basala friheter. Det handlar snarare om att folk väljer sina demokratiska ledare för att sedan bli otåliga mot dem och håller dem ansvariga för att leverera bättre levnadsvillkor. Det ligger i vårt nationella intresse att stöjda dessa länders demokratiska institutioner så att de har kapacitet att upprätthålla säkerhet.
Tänk om Europa hade en lika självklar utgångspunkt i demokrati för våra biståndsinsatser! Istället för att ge stöd som håller diktaturer under armarna, är det demokratiunderstöd som bistånd borde användas till.
Condoleezza Rice understryker med emfas att utvecklingen går åt rätt håll, även i Mellanöstern. Demokratiseringen och stabiliseringen av Afghanistan och Irak må gå långsamt, men framtiden är ljusare än förut, då afghanerna och irakierna levde under fruktansvärt förtryck.
Hon hänvisar till andra installationstalet av George W Bush, som just handlade om att sprida frihetens ljus till varje skrymsle på vår jord. Och ger övertygande argument om att den amerikanska administrationen pekat ut rätt färdriktning för världen.
Rice är både visionär och samtidigt jordnära. Jag älskar denna mix: när man sätter upp höga mål och strävar envist mot dem, även om man möter motgångar på vägen.
I Europa ger vi upp så fort minsta motstånd dyker upp, som hot från fundamentalister mot vår yttrandefrihet. Amerika är av annat virke. Men inget säger att vi i Europa måste förbli mesar som viker ner oss i självömkande självförakt. Vi kan lära av Rice. Vi borde höja huvudet och göra gott tillsammans med Amerika.
(Andra intressanta bloggar om politik, Rice, Afghanistan, Irak, Mellanöstern, USA, terrorism, terror, fundamentalism, al-Qaida, islam, neokonservatism, frihet, liberalism, demokrati)