Det som slår mig mest, så här när jag kommit hem efter att ha deltagit i två debatt om USA — på Södertörns högskola och i radions Studio Ett (lyssna på inslaget) — är att det finns en stor skillnad på hur man beskriver sakernas tillstånd i det politiska samtalet och hur det ser ut på marken, i den verkliga verkligheten.
I det politiska samtalet har allt gått åt skogen under president Bush. Allt. Han har skapat ett helvete på jorden.
Men om man tittar på fakta, vilket jag tycker man borde göra, är vekligheten helt annorlunda. Då finns mängder med ljuspunkter, och historiska framsteg. Jag förde fram dessa fakta i debatterna och möttes med förundrad tystnad och skepsis (innan folk går igång med sitt vanliga eländes-elände igen).
1)
Ta bara rapporten förra veckan från fredsforskarna vid Uppsala universitet, som konstaterar: Inte sedan 1960 har krigen varit så få. Under president Bush har antalet som dör i krig i världen minskat. Minskat! Det är en stor framgång för freden. USA:s kamp mot förtryckarregimer har givit resultat.
2)
Även sett till ett strikt amerikanskt perspektiv har president Bush lyckats med det som är en statschefs viktigaste uppgift: skydda den egna befolkningen från attacker. Antalet nya attacker mot amerikanska intressen i världen är nere i noll. Sedan 2004 har inga attacker skett. Under Bill Clintons tid utsattes amerikaner utomlands för ständiga attacker, i form av ambassadbombningar, avrättningar av amerikanska diplomater. Bush har ökat tryggheten och säkerheten.
3)
När det gäller Irak har en diktator som mördade fler människor per månad än under någon månad efter invasionen, störtats. Irakiska folket har röstat fram en ny demokratisk konstitution och valt en demokratisk regering. Visst är dödandet fortfarande på en alldeles för hög nivå, men den är lägre än under Saddam. Det är en framgång. Irakierna kan nu blicka framåt och skapa sig en bättre framtid. Om de som var emot Irakkriget fått bestämma, hade förtrycket fortfarande varit horribelt i Irak. Alltså: Bush har gjort världen bättre för irakierna.
4)
När presidenter utvärderas ur historiskt perspektiv brukar man mäta framgång i inrikespolitiken genom att se hur presidenten lyckats påverka balansen i Högsta domstolen genom domarutnämningar. Detta eftersom Högsta domstolen har stor makt genom att uttolka om nya lagar överensstämmer med konstitutionen från 1789, och domarna sitter på livstidsuppdrag. Och facit för Bush? Ingen president i modern tid har lyckats så väl som Bush under hans andra mandatperiod. Han har, efter hård strid i senaten, fått sina nomineringar godkända av domare efter sin egen juridisk-politiska filosofi. Det tryggar ett starkt konservativt inslag i årtionden framöver.
5)
Bush har också genomfört två stora skattesänkningar 2001 och 2003 som satte fart på ekonomin efter terrorattackerna. Också det är att räkna som politiska segrar för dem som gillar skattesänkningar.
Alltså: när man tittar på fakta, sådant som historien kommer att minnas, då har George W Bush varit en framgångsrik president.
Men han har varit dålig på att kommunicera den, och han har inte brytt sig om att vara diplomatisk. Bush har ansett att handlingar räcker. Men för de tjattrande klasserna är inte fakta det som styr verklighetsbilden, utan pratet. Politiker, akademiker och journalister har en förmåga att med snacket bygga sig mentala luftslott. Genom att övertala varandra, skapas ett parallellt universum där man bestämmer vad man ska tycka om verkligheten — helt oberoende av hur verkligheten faktiskt ser ut.
Ingen politiker, ingen människa, är perfekt, naturligtvis inte heller George W Bush. På många områden har han inte lyckats, men han har sannerligen inte misslyckats mer än andra. Tvärtom, har han i de stora och övergripande frågorna lyckats väl i en extremt orolig tid. Det tror jag, så småningom, också kommer att bli den historiska synen på arvet efter Bush.
(Andra intressanta bloggar om USA, säkerhetspolitik, Bush, Bush, pres.valet, Vita huset)