Kan inte låta bli att tipsa om en ny biografi som är helt lysande. Diplomaten Dag Sebastian Ahlander visar i “Gustaf Mannerheim” att ibland överträffar verkligheten dikten.
Den bångstyrige pojken som alla oroade sig för vad det skulle bli av, gjorde sedan snabb karriär i tsarens ryska armé när han fick något att bita i. Mannerheim tillhörde den svensktalande adeln och var mycket mån om manér och etikett. I den meningen helt i otakt med 1900-talets såväl demokratiska som revolutionära och blodiga trender.
Men paradoxalt nog gav denna ålderdomliga personliga image honom en ställning “över” såväl demokrater som kommunister och andra extremister. Han kunde använda sin slughet för att leda Finland rätt, trots att han ibland inte hade politikerna med sig. Hans insikt om att inte göra större framryckningar i Sovjetunionen under Barbarossa än vad som motiverades av Finlands säkerhet, räddade landet från Sovjetockupation efter kriget.
När finska kommunister ville ställa Mannerheim inför krigsrätt, protesterade inte bara det finska folket som hyllade honom som den hjälte han var. Även Stalin var emot det. Han visade respekt för Mannerheim genom att till en finsk delegation efter kriget säga, ”Ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men alla respekterar ett land som har en god armé. Jag höjer mitt glas för Finlands armé!”
Dessa ord borde vi lyssna på också idag, eftersom Putin säkert resonerar på samma sätt. Vill Sverige och våra grannar ha respekt måste vi ha en effektiv försvarsmakt.
Se min recension i Samtiden: Mannerheim såg alltid Norden som lösningen.