Den alltid intressante kolumnisten Charles Krauthammer skriver i brittiska Daily Telegraph, Obama’s naive idealism has caused havoc as America makes the same mistakes over and over again:
Idealister tror att internationella system till slut kan utvecklas och lämna det Hobbianska naturtillståndet [allas krig mot alla] till något mer mänskligt och hoppfullt. Det man ofta bortser ifrån är att denna hoppfullhet om att nå ett högre plan för global gemenskap kommer i två färger: en röd och en blå.
Vänsterns variant, praktiserad exempelvis av Bill Clinton, tror att skapande av ett tätt nätverk av internationella avtal och transnationella institutioner (som FN, WTO) kan ge innehåll till en global gemenskap som säkrar stabilitet.
Den konservativa varianten, ofta kallad neokonservativ och identifierad av George W Bush, utgår från att det bästa sättet att säkra stabilitet inte är via internationella institutioner som man anser är flummiga och maktlösa, utan genom att sprida demokrati. Detta eftersom demokratiska nationer, i slutändan, är benägna att verka i fred.
Vänsterns internationalister tror på globalisering och konservativa på demokratisering för att skapa den soliga internationella harmonin. Det som förenar dem är deras tro på att sådan harmoni kan uppnås. Båda tror på den perfekta lösningen, om inte på människor så på det internationella systemet.
För realister är detta enbart en bekväm inbillning. Suveräna stater förblir i oavbruten jakt på makt i enlighet med deras självintresse. En jakt som kan utövas mer eller mindre klokt. Men inget grundläggande förändras över tid.
Sedan murens fall har utrikespolitiken i väst varit misslyckad från både vänster och höger, skrev ledningen för den ansedda utrikespolitiska institutet National Interest som motiv till varför man låtit Donald Trump hålla linjetal hos dem (se mer i bloggen här).
För min del har jag försvarat en idealistisk utrikespolitik som avsätter diktaturer och befriar folk. Men när diktatorerna försvunnit har inte fred infunnit sig utan inbördeskrig och sönderfallande stater.
Det var en sak att befria kristna länder i Östeuropa som ockuperats av kommunism, en helt annan sak att befria muslimska samhällen som fortsätter se islam som den överordnade auktoriteten.
Dessutom har väst varit splittrad om när vi ska gripa in, vilket oppositionen under Bush-administrationen visade och som resulterat i att ingen politisk ledare i väst vill gå in Syrien.
Av de två skälen finns all anledning att falla tillbaka på realpolitiken och först och främst verka för våra egna nationella självintressen.