Korrespondenten Bengt Lindroth har gjort ett 300-sidor långt reportage om nya uppstickarpartier ur ett nordiskt perspektiv, Väljarnas hämnd – populism och nationalism i Norden.
Boktiteln har han lånat från förre danske statsministern Jens Otto Krag, som talade om väljarnas hämnd då advokaten Mogens Glistrup gjort stora valframgångar i folketingsvalet 1973. Det nya Framskridtspartiet fick 15,9 procent av rösterna.
Första populistiska parti i Sverige var egentligen Centerpartiet, menar Lindroth. Finska Yle refererar föredrag av författaren, Väljarnas populistiska hämnd?
I Sverige var det bönderna och centern som ansågs komma med populismen i 1970-talets början, den folkliga vilsenheten efter en stor ommöblering från land till stad. Lindroth påminner om almstrider i Stockholm och miljörörelsen, men också Ny demokrati som efterträddes av Sverigedemokraterna.
Det är befriande att Lindroth inte använder populism som skällsord, utan kritiserar den förenklade och missvisande karaktäristik som populism fått i svensk debatt. Han delar Arena-redaktören Per Wirténs beskrivning:
Populistbegreppet fungerar som en slöja som man kan lägga över all form av folklig opposition. Beskyllningen för att vara populist blir alltså gärna etablerade intressens sätt att försöka skaka av sig en obekväm kritiker eller åsiktsmotståndare.
Men jag tycker ändå att Lindroth blir ytlig när han instämmer i statsvetaren Christian Anderssons försök till definition:
Han konstaterar att populism ofta inte handlar så mycket om vad man säger utan hur man säger det. Det gäller själva formen, förenklingen, generaliseringen och förytligandet när samhällets alla angelägenheter beskrivs och diskuteras: ”populismen är en politisk stil som syftar till att vinna snabb och lättköpt popularitet”.
Ja, detta är ofta stilen, men det är inte kärnan i framgångsrik populism. Kärnan är att man fångar människors oro över samhällsutvecklingen. Som C i tidigt 1970-tal om att centralisering och storskalighet hade gått för långt. Både liberaler och socialister ansåg småföretagandet som historiskt passé. Allt skulle ske i storskaliga processer, som byggandet av miljonprogrammens identitetslösa betongkomplex som saknade varje tanke på mänskliga behov av butiker, samlingspunkter etc.
Visst blev den kritik som riktades förenklad och tonvikt låg på att kritisera utvecklingen snarare än att lägga fram konkreta planer på alternativ samhällsutveckling. Att lyfta kritik mot samhällets rådande färdriktning kan i inledningsskedet inte vara konkret, utan handlar om perspektivet: ”är detta verkligen rätt väg?” Populism kan i första skedet fungera mer som tidningars kultursidor: kritikern föreslår inte ett alternativt manuskript, utan svär i kyrkan och anser det som framförs för undermåligt.
Även om Lindroth mer ser populismen utifrån etablissemangets sida, lyfter han också fram statsvetare som menar att populistiska rörelser också kan vara demokratiska hälsotecken:
Cas Muddde och Cristol Kaltwasser gav för något år sedan ut en studie där frågan var om populism skall ses som ett hot mot eller ett korrektiv till den liberala demokratin. Är det tack vare de populistiska utbrotten och strömningarna som de politiska etablissemangen får reda på vad som faktiskt rör sig i folkdjupet? De kanske rent av är nödvändiga inslag i demokratin av idag? Forskarna menar, inte oväntat, att svaren varierar från land till land.
Detta stämmer bättre med min uppfattning. Makt korrumperar alltid. De som tillhör etablissemangen vill självfallet behålla sin makt och störs av krav på förändring. De ser alltid nya uppstickare som hot, med all rätt. Men de är inte hot mot demokratin, utan hot mot nuvarande makthavares position och ställning. Här har massmedia gått i etablissemangens ledband och stämplat ut populism som vulgärt, och ofta mycket värre än så.
Men i en demokrati ska makten alltid ifrågasättas och alltid kunna utmanas. Och ibland finns starka skäl att utmana. På 70-talet hade storskaligheten gått över styr. Nu har globaliseringen satt frågan om nationell gemenskap i fokus på ett sätt som inte behövde problematiseras förr, eftersom så få kunde resa och förflytta sig. Nuvarande etablissemang har ingen mental och intellektuell förmåga att hantera detta, och då är det helt rimligt att de utmanas av nya partier som förstår samtiden.
Se mer: SR i Ett stycke Nordisk samtidshistoria, DN i Givande men torr historielektion.