Stockholm City (foto: Dick Erixon)

Socialdemokratisk populism fungerar inte längre

söndag 1 maj 2016 · 8:53

Populism används ofta som skällsord eftersom det förväxlats med opportunism. Egentlig populism är att ha kontakt med folket, förstå vad som är viktigt i den tid man lever och leverera lösningar. Det hade Socialdemokratin under 70 år, men inte längre.

Varför fungerar inte deras populism längre? Det är en smart fråga som Fokus-medarbetaren Torbjörn Nilsson analyserar i senaste numret, Sjunkande förväntningars missnöje:

Historikern Jens Ljunggren visar i sin färska studie “Den uppskjutna vreden” att S under lång tid och med framgång använt populismens verktyg. Han talar om en vredesbank. Agitatorerna reste runt och spådde på ilskan, som partiet sedan samlade in och la på lager, för att portionera ut och använda när den kunde ge mesta möjliga politiska resultat. Man lovade folket att upprättelse fanns och eliten att folket inte skulle gå bärsärk.

Man måste ta folks oro på allvar, sa Per Albin Hansson. (…) När oron så småningom minskade för att folket fick det materiellt bättre, fann Tage Erlander nya intäkter till vredesbanken. Det blev ett populismens självspelande piano. (…) De stigande förväntningarna kunde slå över i missnöje, varför ett starkare samhälle var nödvändigt. Staten behövde växa. (…)

Man har fortfarande populismen i sitt dna, men tycks helt oförmögen att använda den.

Den skärpta migrationspolitiken är ett försök att visa regeringsduglighet. Men politiken bottnar inte i den egna politiken och skapar därför ingen trovärdighet och ger därför inget att inkassera på partiets bankkonto för vrede och oro. Tvärtom:

Idag är det andra politiker som talar om människors oro och otrygghet. Och man kan inte kalla det för några “stigande förväntningars missnöje”. Staten har misslyckats (…) och människor tvivlar därför på politikens förmåga. Det är de sjunkande förväntningarnas missnöje. Och den vreden klarar S inte av att hantera.

Skarpt och träffsäkert. Vår tids oro och vrede riktas mot styrande etablissemang, till vilka Socialdemokratin i allra högsta grad hör.

Den nya tiden ställer andra krav på politiken. Det handlar inte längre bara om att kräva rättigheter, som någon annan ska betala. Nu växer en samhällssyn sig stark som kräver att rättigheter och skyldigheter måste balanseras. Människor har också plikter att utföra. Detta strider mot Socialdemokratins syn på politik. Man kan säga att de nya perspektiven uttrycker värden som brukar betecknas som konservativa, ett perspektiv som Socialdemokratin historiskt betraktat som sin främsta fiende. Då blir det kortslutning.

Inte så konstigt, egentligen. Varför skulle inte nya tider kräva nya partier?

Tema: Idédebatt · Valkampanj