I varje ny opinionsmätning gör Donald Trump framsteg medan Hillary Clinton tappar mark. I de två senaste nationella mätningarna leder Trump över Clinton i kampen om Vita huset: 42-37 procent i Rasmussen (17-18 maj) och 45-42 procent i Fox News (14-17 maj).
Tilltron till Trump ökar medan Clinton tappar. De som misstror Clinton har ökat från 58 till rekordhöga 61 procent. Antalet som har förtroende för Trump har däremot ökat från 31 procent i mars till 41 procent i maj. Därmed har fler väljare förtroende för Donald Trump än för Clinton.
Skälen för denna remarkabla utveckling, samtidigt som flertalet etablissemang fortsatt att smutskasta Trump med alla medel, är åtminstone nio.
1. Sträcker ut en hand till talmannen
Donald Trump har besökt det republikanska partiets etablissemang i Kongressen. I möte med den mäktige talmannen Paul Ryan visade Trump att han inte är långsint och att han förlåter glåporden från partiledningen under primärvalet. Det ger dem få möjligheter annat än att sluta upp bakom den folkligt valde Trump, vad de än tycker om honom. Att glåporden internt slutat hagla, stärker naturligtvis Trump bland partiets sympatisörer.
2. Trump byter ett slagord mot partistöd
Donald Trump har också slutit fred med partiapparaten. Det betyder att han kan räkna med partikassans stöd. Att byta en slogan (”jag finansierar min egen valrörelse”) mot hundratals miljoner i valfinansiering är ingen dum affär, skriver Washington Post.
3. Sluter fred med Fox News Megyn Kelly
Under vårens största, bästa och mest sedda valdebatten mellan republikanska kandidater höll programledaren/utfrågaren Megyn Kelly på att sänka Trump genom att ställa tuffa frågor om hans uttalanden om kvinnor. Ingen annan har lyckats skada honom lika hårt som hon. Ändå: i veckan var Trump gäst i hennes program. Han visade ingen bitterhet utan stor generositet. Trump visar att när fighten är över, så är den över.
4. Anlitar proffs på valkampanj
Långt in i primärvalet körde Donald Trump valrörelsen själv. Journalister var frapperade över hur få rådgivare han hade runt sig. Det var en enmansshow — som ingen annan än Trump själv trodde på. Nu när han i praktiken är en av de två huvudkandidater, blir höstens val en helt annan och mycket större affär. Trump har därför börjat anlita ärrade veteraner och tunga namn: kampanjchef är Paul Manafort och valanalytiker Tony Fabrizio. Förmodligen får vi se samma sak i utnämningen av sakpolitiska rådgivare.
5. Demokraterna fortsätter strida internt
Medierna kan inte dölja att det nu är demokratiska partiet som präglas av hårda motsättningar, även kastade stolar och tumult på valmöten mellan Clintons supportrar och Bernie Sanders. Sanders ger inte upp. Han fortsätter elda på sina vänsterextrema väljare, vilket försvagar Clinton och driver partiet ut på vänsterkanten, kanske över klippavsatsen och ner i avgrunden under konventet i sommar.
6. Hillary är en dålig kampanjpolitiker
Clinton har uppenbara problem att entusiasmera ens traditionella demokratiska kvinnoväljare. Hon är torr som fnöske. Och när hon försöker vara någon annan än den hon är blir det otroligt pinsamt. Lägg till det att hon ännu kan komma att åtalas för vårdslös hantering av hemligstämplade handlingar, ett åtal som kan ge fängelsestraff.
7. Bill Clintons skandaler fäller långa skuggor
Lika skicklig som Bill var i sina egna valkampanjer, lika oskicklig är han som make till kandidaten. Redan 2008, i kampen mot Obama, visade sig Bill vara omdömeslös på ett sätt som skadade Hillary. Det upprepas nu. Nyss kastade Bill ur sig en anklagelse om att Polen agerar som Putin, en förolämpning som inte anstår någon som vill spela en roll på världsscenen. Lägg till det att Bills otrohetsaffärer och Hillarys stöd till honom och därmed nedvärdering av de kvinnor som utsattes för Bills antastande beteende. Trump kommer att utnyttja affärerna, om demokraterna blir ojusta mot honom.
8. Lista med domare han tänker nominera
För att blidka konservativa väljare har Trump i veckan publicerat en lista med elva domare som han kan tänka sig nominera till HD när han blir president. Alla namn är högt respekterade i konservativa kretsar. Därmed blir HD ett av de viktigaste skälen för att rösta, även om många inte tror högt om någon av de båda kandidaterna. Som presidenten kommer den som vinner att få nominera flera domare till USA:s Högsta domstol. De väljs på livstid och avgör viktiga uttolkningar av konstitutionen som påverkar dagspolitiken, som aborter, vapen, marijuana, äktenskapsregler och mycket mer. Det är inte otroligt att Trump eller Clinton får nominera hela fyra domare av de nio (en är redan vakant och tre av domarna är över 80 år gamla). Genom listan har Trump skapat skäl för många som inte gillar hans skräniga framtoning att ändå gå och rösta.
9. Glasklart stöd för rätten att bära vapen
Donald Trump framträdde igår på NRA-konvent. National Rifle Association är det kanske största särintresset i USA eftersom så många amerikaner stöder dem. Trump gjorde klart att han är deras man, medan Clinton vill förbjuda allt. Rågången har nog aldrig varit tydligare mellan kandidaterna.
Allt detta bekräftar min bild av Trump som en oerhört slug ledare som är ”street-smart” och agerar efter behov, inte enligt någon instruktionsbok eller så-har-vi-alltid-gjort-tänkande. Han pressar på när han möter motstånd, men när det är övervunnet visar han generositet och söker samling så att det ska bli vinna-vinna situationer. På hans villkor, visst. Men om parterna får något man efterfrågat, vad är då problemet.
Tydligast gäller det medierna. De är alltid fiender till republikanska politiker. Det övervann Trump genom att göra uttalanden som hade så högt nyhetsvärde att de inte kunde låta bli att ge dem publicitet. Den publiciteten skapade kontroverser som gav än mer publicitet. Hela tiden på hans villkor. Resultat: Trump nådde ut, men samtidigt fick medierna en publik de sällan upplevt för politisk mediebevakning. Tacka mig för det, säger Trump.
Ingen annan politiker (jag skulle nog nästan vilja säga, någonsin) har bemästrat dagens mediala och tekniska förutsättningar som Trump. Han har struntat i alla gamla regler och villkor för att skapa sina egna. Att han inte har politisk erfarenhet har varit en förutsättning. Hade han haft det, hade han inte haft sina nuvarande maktbaser: flamboyant affärsman med miljardtillgångar och nationellt välkänd och populär TV-programledare.
Och politik handlar ytterst om ledarskap. Visst är det en ”förtroendebransch” som Fredrik Reinfeldt brukade säga. Men mest om ledarskap. För ledarskap kan ibland, i utsatta situationer (som västvärlden befinner sig i nu) mer handla om respekt, kraft, styrka och energi än om popularitet och smidighet. En svinaktig ledare kan behövas i tuffa tider. Då uppstår förtroende för dennes svinaktiga beteende. (Lägg märke till att många kollegor föraktade Winston Churchill 1939, men alla hans brister blev till tillgångar i kampen mot Hitler.)
Vi är inte i krig, men våra västerländska samhällen möter nya, globala utmaningar som etablissemangen står handfallna inför. Det öppnar för oortodoxa alternativ för väljarna att stödja. Jag blir mer och mer övertygad om att det är just vad som behövs för att få en mindre skenhelig och mer verklighetsförankrad diskussion om vad som måste göras.
Se mer: Washington Post i 5 very smart things Donald Trump has done since becoming the presumptive GOP nominee, Nyhetsbyrån Breitbart i Europe’s Leaders Blast Bill Over Democracy Jibe: ‘The Mouth Belongs To Clinton, The Voice Belongs To Soros’.