På ledarplats skriver Maria Ludvigsson, Om Moderaterna kan sluta sjåpa sig. Mycket träffsäkert. Hon påpekar att efter åtta år i Sverige står fortfarande hälften av migranterna utanför arbetsmarknaden, och i många fall aldrig kommer in. Trots detta vägrar partierna att ompröva det ideologiska tänkandet bakom denna politiken.
Om Moderaterna i stället kunde skaka av sig det pliktskyldiga ”härtill är jag nödd och tvungen” så fort välfärds- och arbetsmarknadsreformer diskuteras, kunde partiet göra debatten och småningom verkligheten mindre destruktiv.
Förändringar som gör välfärdsstaten något mindre men i stället mer effektiv, är i sig av godo. Politiskt ledarskap behöver inte ta sin utgångspunkt i ett ”vi är så illa tvungna”. ”Det här är ett bättre alternativ” går också alldeles utmärkt.
Såväl bostads- som arbetsmarknad präglas av stenhårda insider/outsider-villkor (…) Att trots färre meriter än de redan etablerade få komma in på lägre lön, har inte varit att tänka på. Bliv vid ditt socialbidrag! Utmana inte systemet! Vänta snällt!
God summering av hur en stor riksdagsmajoritet ser på saken. De vägrar se verkligheten för att leva i sin utopiska bubbla. De har ställt till det med i praktiken öppna gränser och fri invandring. Nu måste man städa upp och skapa ordning. Det är dags för väljarna att i nästa val se till att flummarna åker ut och väljer de som ser verkligheten som den är.