När västmakter ingriper för att stoppa folkmord och avsätta diktaturer, då rycker ”fredsrörelsen” alltid ut för att protestera och kräva stopp på krigsinsatserna. Men när ickedemokratiska stater, som Ryssland, krigar i egoistiskt syfte, då är ”fredsrörelsen” alltid tyst och vänder bort blicken.
Det är skälet till att jag saknar allt förtroende för ”fredsrörelsen”. Den är vänster och står inte upp för västvärldens värderingar om frihet, pluralism och demokrati. Man drivs istället av ett sorts självhat som borde diskvalificera dem som trovärdiga röster i samhällsdebatten. Men tack vare medierna är det istället dessa som leder och styr hur regeringar i väst vågar och inte vågar agera till förmån för mänskliga rättigheter utanför väst.
I Expressen har man börjat inse detta. Johannes Forssberg skriver i Fredsaktivisterna är tysta när Putin bombar:
Putin kan alltid lita på att fredsvänner i väst kommer att försöka urskulda honom … Fredsrörelsens blindhet inför allt som inte Väst kan lastas för är en stor tillgång för Ryssland. När nu Putin under terroristbekämparens täckmantel försöker få omvärlden att försonas med såväl den ryska aggressionen i Ukraina som slaktaren Assad skulle en högljudd fredsrörelse kunna göra skillnad. Medan ryska bomber faller urskillningslöst över Syrien väntar fredsvännerna i stället på nästa stora mobilisering mot USA-imperialismen.
Om mediebranschen haft denna insikt under Irakkriget hade inte trupperna behövt dras tillbaka av Obama, då hade Irak kunnat vara en demokrati där Islamska Staten inte kunnat utnyttja det maktvakuum USA lämnade efter sig, då hade inte terrorismen fått ett fristad i Syrien, då hade inte miljoner människor behövt fly från sina hem.
Stort ansvar för dessa människors lidande bär ”fredsrörelsen” i kombination med mediedrevets maniska ”antikrigs”-perspektiv.