Fler än migrationsverket kommer att gråta 2016

Vi har knappt sett början av konsekvenserna av den fria invandringen och partiernas vägran att tala volymer. Hittills har det handlat om en så enkel sak som att skaffa alla nyanlända tak över huvudet. Men denna enkla uppgift har fått Migrationsverkets personal att gråta på vägen till jobbet varje dag.
Trots att detta bara är början säger statsminister Stefan Löfven att Sverige är på väg ur krissituationen.
Men nästa år är risken stor att många fler personalkategorier gråter: skolpersonal, socialtjänsten, sjukvårdspersonal och alla andra som inte kommer att kunna upprätthålla lagstadgade krav på grund av alla nya behov. Risken för systemkollaps kommer att sprida sig till många sektorer i den offentliga sektorn.
Misstron mot S-MP-regeringen växer, och de borgerliga partierna har inte varit bättre. Det syns i aktuella opinionsmätningar. DN/Ipsos presenterar mätning där det konstateras att S och MP sedan valet tappat halv miljon väljare. De röda får 37,3 procent (-4,2) och de blå 41,3 procent (+1,9) och Sverigedemokraterna 18,9 procent (+1,7).
TV4/Novus presenterar samtidigt mätning där Sverigedemokraterna är näst största parti med 22,0 procent medan Moderaterna får 21,4 procent och Socialdemokraterna 24,7 procent.
Så illa som de etablerade partierna skött sig de senaste året kommer också de att ha anledning att gråta nästa år då de verkliga effekterna börjar göra sig gällande och deras opinionsstöd fortsätter sjunka.
Själv är jag fortfarande i någon form av chock över hur inkompetenta de två gamla regeringsalternativen visat sig vara i att se verkligheten som den är. Båda blocken har levt i utopiernas värld där man mer trott på sina egna ideologiskt färgade fantasier än på hårda fakta.
Fredrik Reinfeldt säger att hans ”öppna era hjärtan”-uppmaning bara gällde då han sa det. Men jösses, hur korkad får en ledare bli?! Det han sa var ju en uppmaning till hela Afrika och Mellanöstern att söka sig till Sverige. En öppen inbjudan att komma. Varför skulle inte omvärlden tro på honom? Vad har man för syn på ledarskap om man utgår ifrån att ingen ska tro på det man säger?!
Vänsterpartierna och vänstermedierna har hårdnackat vägrat tala om volymer på invandringen och stämplat fokus på fakta som rasism och främlingsfientlighet. Därmed tystade man en diskussion om vad vi klarar av och skapade därmed det fullständiga kaos som nu får skötas bäst det går på lokalt plan. Hur kan politiker som vill leda landet i regeringsställning vägra se till fakta bara därför att fakta inte uppfyller de rosa drömmarna man talat om? Och hur är hjärnan kopplad om man kollektivt ser framförande av fakta, de verkliga realiteter, som rasism?
Jag vill gråta därför att de två regeringsalternativ jag trodde hade någon form av grundläggande kompetens, erfarenhet och verklighetsförankring visat sig vara rena dårhus där drömmar om lyckoriket tagit över och där man avvisar verkligheten som en rasistisk komplott.
Att man nu i panik försöker ställa saker tillrätta när skadan redan är skedd, ger föga tröst. Dels har vi en ohanterligt stor volym nyanlända att hantera, dels fortsätter det anlända tusentals nya varje vecka (bara därför att man inte slår nya rekord, betyder inte det att det blivit lugnt). Dessa stackars människor har blivit hitlurade av svenska (och tyska) politiker. De kommer förmodligen att gråta allra mest 2016 när de upptäcker att Sverige inte är det lyckorike som dess politiker givit sken av. Vad händer när de som bor i tält förstår att de kommer att få bo i tält i åratal?
Ingenting i Sverige fungerar som det borde. Arbetsmarknadens trösklar har fackföreningarna höjt så att mycket få kommer över dem. Bostadsmarknaden är totalt sönderreglerad av miljöskäl och hyresgästföreningens perverterade rättviseskäl och därför byggs alldeles för lite. Välfärdssystemen ger alla som finns i landet rätt till förmåner även om man inte själv bidragit överhuvudtaget. Striden om dessa förmåner kommer att hårdna mellan utsatta grupper, och gamla och sjuka kommer att dra kortaste strået.
Skälet att rösta på etablerade partier är att de borde kunna lösa stora samhällsuppgifter. Men de har visat sig fullständigt oförmögna att göra något rätt, istället har de gjort allt för att skapa kris inom alla dessa grundläggande samhällssektorer: arbetsmarknad, bostadsmarknad och välfärdstjänster. Hur ska de som ställt till kaoset kunna rätta till situationen?
Man vill bara gråta åt det gamla partisystemets förtroendekollaps.
Men vad hjälper det att gråta?
I en demokrati gäller det att finna nya alternativ. Sverigedemokraterna är oskyldiga till eländet. Jag hoppas också att det ur spillrorna av de gamla partierna ska finnas friska delar som kan resa sig och utgöra del av ett nytt partipolitiskt landskap, där alla agerar utifrån verkligheten istället för utopierna.