När nye påven Franciskus var på Kuba fjäskade han inför förre diktatorn Fidel Castro som mördat, torterat och fängslat flera än Augusto Pinochet i Chile. Påven besökte inte några politiska fångar som plågas i kommunisternas fängelser på ön.
När han nu är i USA ska han däremot besöka fängelser och förlåta mördare, våldtäktsmän och andra kriminella.
Detta beteende är fullständigt förkastligt av den katolska kyrkans överhuvud. Jag har respekt för många katoliker, inte minst eftersom många har förmåga att disktura komplicerade filosofiska ämnen utan att hemfalla åt trams och snällism.
Men nu raserar påven all min respekt för det katolska. Den nye påven är lika tramsig, lika irrationell i filosofiska aspekter som Svenska kyrkan.
Washington Post skriver i ledare, Pope Francis appeases the Castros in repressive Cuba:
Under sitt besök i USA, som började i tisdags, kommer påven Franciskus inte bara möta president Obama och kongressen utan också marginaliserade grupper: hemlösa, flyktingar och även intagna på fängelser. . . Hans anhängare säger att allt ingår i påvens roll som försvarare av de maktlösa, en roll som många beundrar både inom och utom katolska kyrkan.
Men hur förklarar man påvens agerande på Kuba? Påven stannade i fyra dagar i ett land vars kommunistisk diktatur är outtröttlig i sitt förtryck av oliktänkande, människorättsaktivister och förnekande av yttrandefriheten. Ändå hade påven mot slutet av sitt besök absolut inte sagt eller gjort någonting som kunde irritera de officiella värdarna för besöket.
Vad säger världens katoliker till de kubaner som svälter i kommunistiska fängelser på Kuba därför at de uttryckt sin politiska uppfattning, om att påven vägrar erkänna deras existens, medan han gärna besöker mördare i amerikanska fängelser?
Den här påven är inget annat än en kommunistisk medlöpare vars demokratiska och frihetliga värderingar är fullständigt opålitliga.
UPPDATERING 2015-09-27:
Mina påhopp på påven grundar sig i medierapporteringen, och det underlaget underkänner en läsare med goda kunskaper om katolska kyrkan:
Vatikanen bedriver sedan ca 20 år komplexa förhandlingar med kommunistregimen som långsamt, långsamt bär frukt. Man försöker samtidigt skapa “civilsamhälleliga rum” som alternativ till de kommunistiska institutionerna och strukturerna. Du vet säkert att kyrkan tänker i andra tidsperspektiv än världen. Betänk också Den Helige Johannes Paulus olika besök i Polen på 80-talet. Visst skakade han hand med Jaruzelski och polemiserade inte direkt – men det konsekventa budskapet han framförde vid mässor och möten grävde kommunismens grav. Franciscus gjorde detsamma på Kuba /…/
Du undrar vad världens katoliker säger till dem i Kubas fängelser. Du vet egentligen säkert mycket väl att Kyrkan lyckats få åtskilliga av dem fria. Genom tyst diplomati, inte plakatpolitik och fjams av den typen vänstern i Sverige älskar. De flesta politiska fångar på Kuba tillhör för övrigt själva öns icke ringa katolska befolkning. De är själva en del av kyrkan. Som, nota bene, är kvar på ön när påven åkt hem. Du kan vara säker på att man i Vatikanen har bättre koll på läget på ön än man har i amerikanska MSM.
Ja, detta med tyst diplomati har sina sidor. I Sverige används den ofta av regeringar för att undvika kritik om passivitet. Om påven bakom scenen förhandlar med Kubas kommunistiska mördarregim och sakta gör framsteg för politiska fångar, är det naturligtvis bättre än den bild som bloggen ger ovan. Men det har som sagt gått 20 år sedan katolska kyrkan började tala med regimen. Om tyst diplomati också betyder stopp för all kritik mot kommunistiskt förtryck i årtionden, är priset för denna diplomati mycket högt. Är några enskilda frigivningar värda att kyrkan lägger ner ledarskapet i kampen för ett fritt Kuba och frigivning av alla politiska fångar? På kort sikt kan svaret vara ja, men i 20 år? Nej. Här har Fidel Castro lurat katolska kyrkan till tystnad utan att få tillräckligt i utbyte. Det gör att kyrkan framstår som medlöpare, och det är inte en helt orättvis beskrivning om man ser till resultatet av den tysta diplomatin.