I Wall Street Journal tar Peggy Noonan, en gång talskrivare åt president Ronald Reagan, upp migrationskrisen och kompletterar den bild jag gav igår genom att beskriva maktens arrogans. Om hur skillnaderna växer mellan eliterna där uppe och folket där nere, The Migrants and the Elites – A humanitarian crisis threatens the future of Western institutions:
Gapet mellan dem som bestämmer och de som blir styrda har nu vuxit sig stort och förebådar inget gott. Migrations- och flyktingpolitiken utformas av dem som sitter säkert, av människor som tillhör landets styrande elit, som har trevliga bostäder i trevliga bostadsområden och som skyddas av sin status.
De som lever med effekterna av migrationen är de som har mindre säkra liv, som ser dess avigsidor eftersom de dagligen konfronteras med en mindre vacker realitet, med spänningar och motsättningar. Beslutsfattare bekymrar sig om sådant som hårda ord från journalister, normala människor oroas över sådant som kriminalitet. Beslutsfattare har lyxen att se livet i abstrakta termer. Vanligt folk känner effekterna av deras beslut i varje detalj.
Beslutsfattarna föraktar den oro som vanligt folk känner och tillskriver dem inskränkt trångsynthet och okunnighet. Men vanligt folks inkomster innebär at de inte kan köpa sig ut ur oroliga förorter.
Folk i trygga bostadsområden som glider fram i stora bilar har köpt sig trygghet. För att inte nämna de ministrar och höga politiker som inte rör sig på stan utan säkerhetsvakter. De styrande har råd att se nationella säkerhetshot som en abstraktion. De säger, ja, ja, vi måste bli bättre på att integrera nyanlända. Men de oskyddade, de sårbara, har rätt och skäl att känna oro.
Här är utmaningen för politikerna: ju bättre det går för dig, ju högre upp i karriären du kommer, desto mer isolerad och avskild blir du från verkliga livet. Du använder ord som “tolkning” en hel del. Men tolkning är inte lika viktigt som realiteter.
Den stora utmaningen för politiker är att i takt med högre positioner och ansvar att ändå förbli, i hjärta och hjärna, en av folket, erfara livet som en normal person i vanliga bostadsområden och förorter. Utmaningen är att bära livet på en vanlig adress inom sig. Bara då kan du se vad som är rätt.
Den största bristen hos ledare idag är att de inte lyssnar. De hör inte längre rösterna från vanligt folk. Eller inbillar sig att de vet att vad de säger och tycker låter bakvänt och pinsamt. Vi ser nu politiker och institutioner som kommer att sönderfalla som en konsekvens av deras dövhet.
Ja, detta är en viktig förklaring till att outsiders och uppstickare nu vinner stora framgångar i opinionen runt om i västvärlden.
Som ett första bevis på att Noonan har rätt, vann idag Jeremy Corbyn valet till ny partiledare för Labourpartiet i Storbritannien. Han är den mest vänstervridne parlamentsledamot Labour haft i modern tid. De mer center-vänsterinriktade etablissemangskandidaterna hade inte en chans. Corbyn vill öppna de nerlagda kolgruvorna. Han vill socialisera en rad branscher. Han vill att brittiska riksbanken ska trycka mer pengar. Han vill höja skatterna. Han vill att Storbritannien skrotar kärnvapnen och lämnar Nato och EU. Han kallar terrororganisationerna Hamas och Hizbolla “vänner”.
I USA har vi Donald Trump och Bernie Sanders, båda är så långt ifrån traditionella presidentkandidater man kan komma.
Människor i väst har börjat trötta på eliter som inte lyssnar, som inte förstår, som lever i sina bubblor och föraktar folket som röstat fram dem. Att de utmanas är uppfriskande, men också riskfyllt. Vi vet inte vart det slutar. Därför vore det bäst om delar av etablissemangen tog sitt förnuft till fånga. Men tyvärr kan jag inte se tillstymmelsen till det.