Via Janerik Larsson i Svenska Dagbladet får jag tips om artikel i New York Times som granskat IMF:s rapport om Grekland, IMF Is Telling Europe the Euro Doesn’t Work.
För att IMF, Internationella valutafonden med cirka 190 medlemsländer, ska hjälpa till i Grekland kräver man att eurozonen bildar en politisk union, en Europaregering som tar hand om medlemsländernas statsbudgetar. Ekonomijournalisten Josh Bosso skriver:
“Men vänta lite nu”, kanske du säger, “IMF har inte föreslagit en politisk union, man förespråkar skuldavskrivning”. Men när skuldavskrivning blir tillräckligt stor [eller ständigt upprepas, min anm] suddas skillnaderna ut. Båda betyder att andra länder i eurozonen får betala budgetmedel till Grekland.
I ett av alternativen om skuldavskrivning som IMF beskriver talas det i klartext om “årliga överföringar till Greklands statsbudget”, vilket betyder att andra regeringar måste avsätta medel i statsbudgeten till Grekland. Detta är inget annat än en politisk union.
På samma sätt som eurozonens länder i statsbudgeten avsatt medel för regionalpolitiskt stöd till eftersatta områden kommer de att tvinga sina skattebetalare att betala många sköna miljarder varje år till Grekland.
Det var avsikten att detta aldrig skulle ske, men IMF menar att eurozonen inte fungerar utan detta regionalpolitiska stöd.
Just detta var den vanligaste varningen inför bildandet av euron (och skälet till att jag röstade nej). Men politikerna ville inte lyssna. Visserligen fick Tysklands Helmut Kohl en stabiliseringspakt på plats som en garanti mot ansvarslös ekonomisk politik, men Frankrikes Jacques Chirac och andra Medelhavsländer struntade i den.
Så, antingen en Europaregering eller en upplöst euro. Vilket blir det?
Jag vet en sak: en Europaregering inom nuvarande EU vill jag inte ha. Faktum är att Greklandskrisen kan bli dödsstöten inte bara för euron utan för hela EU-projektet.