De två regeringsalternativ vi haft i Sverige i två generationer, ett socialistiskt och ett borgerligt, håller på att tyna bort. I senaste mätningen hade inget av alternativen mer än 39 procent av väljarnas stöd. Denna försvagning är så tydlig att de snart inte längre kan räknas som regeringsalternativ. Förklaringen är att de själva gjort sig irrelevanta i de samhällsfrågor som medborgarna anser vara allt viktigare.
I en demokrati finner alltid stämningar i befolkningen vägar in i offentligheten och upp på den politiska dagordningen även om etablerade aktörer blundar. På parlamentarisk nivå kommer det idag till uttryck genom Sverigedemokraterna, när det gäller arenor för samhällsdebatt och nyhetsförmedling sker det på nätet genom bland annat Avpixlat.
Vänstermagasinet Arena har låtit Mathias Wåg, aktivist i den vänsterextrema Researchgruppen, kartlägga försöken att bygga en Sverigevänlig folkrörelse med ABF, Folkets Hus, Bygdegårdarna och andra äldre folkrörelser som förebild. Mathias Wåg besökte i våras offentliga möten där frågan diskuterades och rapporterar (här och här):
[D]enna nätrörelse ska enligt Jan Sjunnesson ligga till grund för en ny folkrörelse i samhället. En rörelse med fysiska mötesplatser och öppna aktiviteter, bortom nätets anonymitet . . . Stefan Torssell har i en krönika skrivit [om Avpixlat]: ”Här förs debatten och det är i kommentarerna som samtalen, överväganden men också fränheten och engagemanget finns.” Den uppdämda ilskan, eller fränheten som Torssell beskriver det, är en viktig beståndsdel och resurserna på Avpixlat.
”Hos oss får den folkliga vreden rum”, säger Jan Sjunnesson. [T]onen på Avpixlat är inget man ska undvika eller skämmas för. ”Vi kommer inte från kaffelattedrickande Södermalmsmedelklass, vi uttrycker oss på ett annat och folkligare sätt, fortsätter Sjunnesson . . .
Den folkliga vreden Sjunnesson nämner illustreras väl av signaturen ”nyvaknad” som i sitt första inlägg på Avpixlat skriver: ”Nej, jag är inte en ung, arg, arbetslös kille. Jag är en orolig kvinna och mamma som vill att mina barn och barnbarn ska få ha det lika bra som jag har det när jag växte upp.” Hon fortsätter: ”Har tidigare varit sosse, för det var det man skulle vara och rösta på när man växte upp i ett miljonprogramsområde. Men nu när ens egna föräldrar börjar bli till åren, ens barn kommer få barn snart, så har jag börjat se mig omkring i samhället. Man ser ett Sverige i förfall . . .” Därför, avslutar hon: ”får SD min röst”.
Mathias Wåg konstaterar att de många konvertit- och avhopparberättelserna på Avpixlat har två huvudfåror: 1) de som är oroliga för att välfärden ska nedmonteras och ser invandringen som något vi inte har råd med, och 2) de som anklagar Socialdemokratin för att ha förstört Sverige med höga skatter och inte vill betala skatt för att täcka invandringens kostnader.
Trots sina skilda utgångslägen som välfärdschauvinister eller skattepopulister kommer grupperna väl överens i Avpixlats kommentarfält. Där kan de enas om att invandringen är det enskilt största samhällsproblemet och att landets politiker i maskopi med medieetablissemanget skapat den situation de befinner sig i.
Mathias Wåg ser likheter mellan denna subkultur, eller ”motoffentlighet” som han kallar den, och det som arbetarrörelsen och kvinnorörelsen en gång var. Människor finner gemenskap i ett nytt retoriskt spår och man utmanar rådande språkbruk och definitioner med egna begrepp. För Avpixlat innebär det en kulturkamp mot det ”politiskt korrekta”. Man visar upp det medierna medvetet döljer. Och man sparkar uppåt mot de dominerande normerna om ”antirasism” och generös invandring.
Det handlar snarare om en kulturkamp än en politisk kamp eftersom man i första hand inte riktar sig mot en ekonomisk eller politisk elit utan mot medieeliten.
Mathias Wåg talar genomgående om denna aktivism som ”näthat”, men kretsen kring Avpixlat pekar på att medierna använder samma skrämseltaktik genom att offentliggöra anonyma skribenter (just det Researchgruppen gjort åt Expressen). Jag skulle ju också vilja lägga till att inga misshandelsdömda avslöjats i dessa kretsar, medan vänsteraktivister offentligt hyllar kamrater som slår ner meningsmotståndare, vandaliserar deras hem och dömts för mordförsök. Om sådana våldsverkare funnits hade naturligtvis Mathias Wåg lyft fram det. Denna svenskvänliga rörelses vrede begränsar sig till hårda ord på internet.
Nu kan dock anonymiteten på nätet ha blivit ett hinder snarare än resurs. Sverigedemokraterna är tredje största parti och fortsätter växa i opinionsmätningarna. Kanske har stigmatiseringen att komma ut som ”Sverigevän” börjat brytas, summerar Wåg.
Artikeln i Arena kommenteras av Jan Sjunnesson i den egna bloggen (här), där han ger Wåg rätt i att det handlar om en kulturkamp: ”Inte en politisk kamp utan en verklig strid om vad som är svenskt, Sverige, nationalism och lojalitet mot sitt eget folk, där jag räknar in alla som står upp för Sverige oavsett födelseort.”
Definitionsmässigt handlar en kulturkamp om ”att få grepp om den hegemoni som kan råda över tänkandet”, skriver Sjunnesson. ”Den Sverigevänliga rörelsen har inte nått längre än att vi insett vad vi har att slåss emot i kulturlivet, medierna och utbildningssystemet där den vänsterliberala och socialistiska hegemonin är stark.”
För egen del har jag alltid haft svårt för ytterkantspolitik. Jag upplever att en central del av svensk identitet är att vilja ha ordning och reda byggd på väl underbyggda argument.
När jag gick med i Centerpartiet i slutet på 1970-talet var det statsminister Thorbjörn Fälldin som från mitten av den politiska skalan med skarp civilisationskritik utmanade den rådande centralismen och storskalighetsvurmet. Löpande band och stora serier var näringslivets melodi medan politiken skapade centralstyrd välfärdsstat med beslut långt från människorna. Både liberaler och socialister ansåg småföretag och lokal variation tillhörde historien. Centerpartiet motsatte sig detta och det tog inte mer än ett årtionde innan storskaligheten tack vare teknisk utveckling övergick till att bli en marknad där kundernas varierande preferenser blev styrande. Miljöförstöring övergick till hushållning med resurser genom effektivisering.
Globalisering har också varit en del av denna utveckling. För ekonomi och materiell utveckling har globaliseringen varit världshistoriens största succé. Förre än någonsin lever i svält och absolut nöd.
Men på det socialpolitiska området, där människors identitet, trygghet och förutsägbarhet är avgörande variabler, har utvecklingen släpat efter i globaliseringens svallvågor. Partipolitiker har inte kunnat förklara globaliseringen, och än värre, inte kunnat finna avvägningar – mellan trygghet och förändring – som befolkningen känner sig tillfreds med. Man har genomfört en politik med snabbt växande invandring, större än vad exempelvis USA någonsin haft och så stor att man inte klarar av att administrera den.
Svenska folket är inte överens med politikerna om att detta är rätt, eller har åtminstone inte blivit förberedd på alla förändringar av kultur och sociala normer detta medfört. Och inget etablerat parti har haft en avvikande röst. Därför har ett uppstickarparti med tvivelaktig historia blivit oerhört framgångsrikt eftersom de varit ensamma om att se sig som vänner av det svenska. Allt medan de andra partierna agerat som om de skäms över det svenska och anser alla andra kulturer bättre än den svenska.
Det är därför rörelsen för lokal och traditionell identifikation i en global era hamnat i samklang med ett tidigare(?) ytterkantsparti med bruna rötter.
Jag tycker det är djupt sorligt att frågor om svensk identitet så länge har förtryckts och motarbetats av såväl de politiska, mediala som kulturella etablissemangen.
Det är därför det finns en nerv i idéerna om en Sverigevänlig folkrörelse. Jag sa redan på debatter inför folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap 1994 att vi kan gå ut i världen om vi är trygga i vår egen identitet och kultur. Då var det ju mest vänsterfolk som var rädda att det svenska, inte minst svensk välfärd, skulle utplånas av katoliker och nyliberaler där ute i det stora Europa.
Men istället för att värna den svenska identiteten och utifrån tryggheten i det välbekanta omfamna globaliseringens utmaningar, har etablissemangen hånat det svenska och öppnat för invandring på en nivå som aldrig förr förekommit. På något sätt liknar dagens partier den internationaliserade överklass som fanns på 1800-talet. De partiaktiva idag vill gärna ut i Europa, till välbetalda jobb i Bryssel. Men de glömmer att de flesta svenskar inte har sådana ambitioner utan helt andra vardagsbekymmer.
Så som utvecklingen sett ut hittills skulle en Sverigevänlig folkrörelse mycket väl kunna komma att sopa golvet med de gamla partierna. Den skulle kunna bli lika historisk som rösträttsrörelsen som kullkastade hela den gamla ordningen.
För egen del håller jag med om att vi bättre måste slå vakt om det svenska, om våra traditioner, våra sociala normer, vår mentalitet och vår historia. Det vore synd om det behövs en helt ny politisk och kulturell folkrörelse för detta vaktslående. De gamla partierna borde ha förmåga att förstå var det svenska folkets balanspunkt finns. Men jag känner allt mindre hopp.
Om inte den gamla makten gör det, kommer den att ersättas av en ny. Det är så en levande demokrati fungerar.