Vasst samtal om filantropi med miljardär

Denna vecka medverkar britten John Caudwell, mångmiljardär som entreprenör inom telekom, i BBC-programmet “Hardtalk” (se här). En ovanligt filosofisk och principiellt klargörande diskussion utspelar sig:

Programledaren: Intressant att du tar upp skatter. Det låter som att du tror på en statlig omfördelningspolitik där man tar från de rika och ger till de mindre bemedlade. Är det så?

— Jag gillar inte ditt sätt att beskriva det, eftersom staten är fruktansvärt dålig på att genomföra det. Man slösar bort pengarna på vägen.
Vem ska då göra det?

— Det är frågan . . . Vi kan inte ha ett samhälle där de rika är obegripligt rika och de fattiga svälter på gatorna. Vi vill inte ha ett sådant samhälle.
Men är inte svaret att höja skatter på exempelvis förmögenheter och höja minimilönerna för de som tjänar minst så att de kan konsumera mera? Tror du inte på en sådan uppgift för staten?
— Nej. För det första tror jag på kapitalismen, även om den har brister. Det finns utbud och efterfrågan på arbetskraft. Och om du höjer priset på arbetskraft så att ingen har råd att anställa kommer automationen att öka. Ju mer som automatiseras desto färre jobb kommer det att finnas. Jag tror stenhårt på att det måste finnas rum för människor med låg utbildning som kan göra respektfulla arbetsuppgifter och tjäna sin egen lön. Om vi fortsäter höja minimilönerna till den nivå du föreslår, där man omfördelar välstånd från de rika, vore det förödande för samhället, inte alls något positivt.
Så du är nöjd med att skillnaderna ökar? Där höginkomsttagare som förut tjänade 60 gånger mer än medelinkomsten nu tjänar 200 gånger mer?

— Nej, jag är inte nöjd med ojämlikheten som du kanske hört. Men min lösning är annorlunda. Min bygger på frivillighet. Rika personer borde delta i filantropi och avsätta åtminstone halva sin förmögenhet åt välgörande ändamål.
Är det inte vad Bill Gates och Warren Buffet utlovat?

— Jo.
Du ställer upp på det?
— Absolut, och jag gjorde det redan innan de föreslog det. Sedan länge står det i mitt testamente att halva min förmögenhet ska gå till välgörande ändamål. Mina barn och familj kommer att administrera det arbetet. När Gates och Buffet gick ut med sin uppmaning var det bara några få som anslöt sig. Nu har mer än 150 ställt upp. Vi ska pressa på om detta så att det blir en norm för de mest förmögna i samhället.
Vad säger dina barn?
— De stöder det helt och fullt. Vad vore en större förmån än att få använda mina pengar för att stödja välgörande ändamål?
Men du bakbinder dem?
— De får sin beskärda del. Jag lämnar dem inte utblottade. Men de ska bli framgångsrika på sina egna meriter. Och de får delta i att fortsätta mitt livsverk efter jag gått bort.

John Caudwell sålde sitt företagsimperium 2006, strax före ekonomiska krisen, och har nära 20 miljarder kronor i tillgångar. Han startade sitt välgörenhetsarbete år 2000 med stiftelsen Caudwell Children som finansierar en mängd insatser för utsatta barn. Andra som han ger stöd är exempelvis the Elton John AIDS Foundation.
Det är så här jag anser att man skapar det bästa sociala skyddsnätet i ett samhälle: många från varandra oberoende och frivilliga organisationer som just genom att de är frivilliga och inte statliga/offentliga ställer upp och finansiera det mest diversifierade sociala arbete som tänkas kan. På det sättet kan de som är i behov av stöd alltid finna någon som passar dem, utan att de behöver göra våld på sin egen integritet. Detta är betydligt mer humant och socialt ansvarstagande än att genom påtvingade skatter erbjuda endast en byråkratisk socialtjänstlösning för alla. Socialstaten är inte fräsch och progressiv, den är unken, kollektivistisk och inte så lite präglad av översittarfasoner.
Just genom att framgångsrika personer som John Caudwell tar sitt ansvar kan ett pluralistiskt och välmående och socialt ansvarstagande samhälle skapas — utan förmynderi, kollektivism och likriktning.

Rulla till toppen