Sällan har jag läst en så ingående skildring av de intriger som ständigt utspelar sig inom de politiska partierna i allmänhet, men inom Socialdemokratin i synnerhet. I boken Partiledaren som klev in i kylan (Leopard, 2014) har Daniel Suhonen in i minsta detalj dokumenterat alla de svinhugg som utdelades av partikamraterna mot Håkan Juholt under hösten 2011.
Per Svensson skriver att han ”efter avslutad läsning känner stark lättnad över att inte vara socialdemokrat”.
Problemet med politik är att det är ett nollsummespel: den makt och ställning som någon vinner, måste någon annan förlora. Det finns bara 100 procent av röster och mandat att fördela. Om någon går fram, måste någon annan tappa.
Här skiljer sig politik på ett helt avgörande sätt från ekonomi. Inom marknadsekonomi finns tillväxt — hela ekonomin kan växa. En entreprenör som når stora framgångar kan göra det genom att erbjuda något nytt, något annat än konkurrenterna. Det gör marknaderna dynamiska, effektiva och framåtblickande. Politiken har att hålla sig till de mandat och församlingar som gäller. Detta statiska tillstånd resulterar i en destruktiv kamp om att förgöra andra.
Ingenstans märks det tydligare än inom politiska partier. Jag har själv deltagit i sådan maktstrid (för att fälla C-ledaren Olof Johansson efter han inlett nära samarbete med S 1995-98), men då var stridslinjerna tydliga: vi oppositionella ville stoppa S-samarbetet och vi stod mot partiledningen och dess lojala medarbetare som försvarade agerandet.
I denna bok avslöjar författaren att maktstriderna inom Socialdemokratin är permanenta och att de olika falangerna finns representerade både i partiledningens hjärta och utanför. Det innebär att det som beskrivs inte bara är maktstrider som i alla politiska församlingar, utan något mer, något värre. Jag skulle vilja påstå att Suhonen blottlägger ett inbördeskrig.
Bara en sådan sak som att Daniel Suhonens anställning som redaktör för tidskriften Tiden var en täckmantel för hans verkliga uppdrag som talskrivare åt partiledaren Håkan Juholt. Ingen ska få veta, inte ens partisekreteraren Carin Jämtin, vilken Suhonens verkliga roll är. Detta klimat, där socialdemokrater på en daglig basis ljuger för varandra på partihögkvarteret om vad man faktiskt sysslar med, är häpnadsväckande till och med för mig.
Inte undra på att Socialdemokratin framstår som så svagt och stapplande, både under Håkan Juholt och nu något som blir allt mer uppenbart under Stefan Löfven. I går gjorde Löfven minst lika förvirrade uttalanden som någonsin Juholt när det gäller samarbetet med Miljöpartiet. Förra veckan stod Löfven jämte Gustav Fridolin och de bedyrade att de skulle gå till nyval tillsammans på den budget man utarbetat i regeringsställning. Nu säger Löfven något helt annat (se mer i DN idag: Än slank Löfven hit, än slank han dit). Åter verkar de olika falangerna skjuta skarpt mot varandra medan partiledaren står hummande i mitten.
Författaren, som skrev boken före höstens regeringsskifte, menar att de interna maktstriderna förvärrats sedan Socialdemokratin förlorat regeringsmakten. Han hade en intressant förklaring:
I regeringsställning har partiordföranden mer befogenheter, eftersom makten att utse sina statsråd konstitutionellt vilar på statsministern … I opposition begränsas friheten av att en huvuddel av de ledande företrädarna väljs på partikongressen
Men höstens förödande regeringsmisslyckande visar att inbördeskriget inte längre mattas av när S-ledaren är statsminister. Det fortsätter i oförminskad styrka. Idag har också Mona Sahlin tagit till orda och kritiserat Stefan Löfven på samma sätt som hon började kritisera Håkan Juholt.
Kanske kommer Stefan Löfvens talskrivare snart att kunna skriva en uppföljare till Suhonens bok?
När växelverkan mellan partipolitik, lobbying och näringsliv berörs, en gammal hjärtefråga för författaren, präglas beskrivningen av en paranoid ton som jag vänder mig emot. Att näringslivets organisationer vill ha goda kontakter med den politiska makten, oavsett vilka partier som sitter i regeringsställning är inte konstigare än att fackföreningar vill det. Hur kan det vara hyllat ”samförstånd” när LO framför sin syn till en regering, men ”korruption” när näringslivet framför sina perspektiv till samma mottagare? Författaren har väldigt låg tilltro till att politiker kan stå emot lobbyister vilket är märkligt eftersom han som vänsterintellektuell vill att politiker ska bestämma så oerhört mycket mer över oss medborgare och våra liv. Om politiker är så lättlurade alternativt korrupta, varför ska de då tilldelas den enorma makt som vänstersidan vill ge dem?
Sammantaget är denna bok ett smärtsamt avslöjande reportage om högst aktuell svensk politik.
Jag tycker författaren sätter fingret på många intressanta frågeställningar även om han inte har de rätta svaren.
Fler recensioner: Svenska Dagbladet i Utmärkt S-märkt adelskalender, Smålandsposten i Spännande samtidsskildring från lejonets kula, Göteborgs_Posten i Spelet bakom Juholts avgång. Se också partiledarens kommentar om boken i DN: Löfven: Så jävla mycket knivhugg i ryggen.