I Kärrtorp var det vänsterextremister som använde mest våld i konfrontationen mellan dem och nynazister. Men i Sveriges Radio får vänsterextremisten Athena Farrokhzad ostört häva ur sig vad som helst i “Sommar, sommar” i P1, programmet som tycka anlita varenda vänsterextremist som finns att uppbåda. Sommarpratet har blivit synonymt med politiska excesser där vänstern får hota borgerliga och hata det svenska. Förstår inte SR att man spelar antidemokratiska krafter i händerna? Nej, det gör inte heller alla de kultursidor som hyllar Farrokhzad hatlitania.
Medierna blundar för våldet och hatet från ena hållet och legitimerar därmed en utveckling som undergräver demokratins grundfundament: en öppenhet byggd på respekt för oliktänkandes rättigheter, vilket krävs för att göra yttrandefrihet reell istället för en chimär.
I senaste magasinet Neo visas i flera artiklar hur medierna systematiskt blundar för vänsterns hat. Ivar Arpi analyserar exempelvis i Vänsterns goda, fina hat. När undantag sker, som Janne Josefssons granskning av den svenska vänsterns våld i Uppdrag granskning, twittrar Ametist Azordegan som är anställd på Sveriges Radio: “Kan inte Janne Josefsson bara komma ut som nazist en gång för alla?”
Sveriges Radios medarbetare har ingen som helst respekt för yttrandefrihet för annat än egna personliga uppfattningar. Sommarpratet har anpassats därefter. Vänsterextremister får fritt utlopp för sitt hat och hot om att döda borgare.
Och detta sker när vi trots allt har en regering som något väger upp vänsterdominansen i det offentliga rummet. Jag börjar bli rädd över vad som kommer att hända om vänsterpartierna dessutom får regeringsmakten i höstens val. En röst på Stefan Löfven kan vara en röst för demokratins och yttrandefrihetens förtvinande och avskaffande. Extremvänstern skulle med ett sådant valresultat få ännu större svängrum att sprida sitt hat och möjlighet att trappa upp våldet mot oliktänkande.
Självklart kommer våldsupptrappningen att ske på klassiskt manér, så som skett både i kommunistiska och fascistiska länder. Det är med “goda” argument som våldet motiveras: man bekämpar rasism genom att slå sönder påstådda rasisters bostäder. Och man undergräver motståndarnas mänskliga drag genom hån och hat, så att det blir lättare att sedan döda dem.
Det är inte enbart borgare som står i skottlinjen utan också deras “husnegrer” till invandrare som integrerar sig i samhället och vill ha marknadsekonomi. Snacka om rasism, att tvinga på någon en viss åsikt beroende på hudfärg och bakgrund: är du mörkhyad måste du vara emot det svenska, annars är du en svikare. Tomas Gür skrev om det i sin senaste kolumn i SvD: Dårskapen om vårt ”rasistiska” land.
Men dårskapen har tagit makten över opinionsbildningen. De som inte håller med stämplas som rasister, samtidigt som vänstern själv tillämpar rasism. Miljöpartistisk talesperson hävdar att “husneger” inte är ett rasistiskt tillmäle, medan kritik mot detta uttryck bara är tilltag av “den borgerliga kontra-antirasistiska rörelsen”.
Vi börjar se en upprepning av 1920- och 30-talens logik: de rörelser som säger sig vilja gott använde mer våld än de onda krafter man sade sig bekämpa. Aldrig har så mycket våld och död orsakats som av goda intentioner. Vi är på väg dit igen.