Så har då siste partiledare ut, Annie Lööf, just hållit sitt tal. Hon påpekade att det är företag som skapar jobb. Och tog temat om närodlad politik vidare genom att vilja agera mot antibiotika i maten på internationell nivå. Vi ska få penicillin hos doktorn, inte genom köttet på grillen.
Men vad betyder Almedalen för valrörelsen och opinionsbildningen? Inte alls så mycket som aktiviter och journalister tror. Till Sveriges Radio säger statsvetaren Jenny Madestam:
— En undersökning häromdagen visade faktiskt på att människor utanför inte i så stor utsträckning tar del av vad som händer här eller tycker att det är viktigt
I Svenska Dagbladet hävdar reportern Göran Eriksson att “Almedalen bekräftar att EU-valet schaktade fram ett nytt politiskt landskap”. Han menar att “det går bra” för — det vill säga: de som uppmärksammas i Almedalen är — partier som talar om annat än den dominerande konflikten kring ekonomisk politik. Med andra ord FI, MP och SD. I Almedalen tycker man det är tråkigt att tala om sådant som jobb, skattepolitik och ekonomiskt ansvarstagande. Roligare med lila balonger, nakenbröstade aktioner och svepande moralism kring miljöansvar där man kan ge sig själv rollen som godhetens apostlar. Eller som Per Gudmundson skriver i SvD: “Frågeställningar som förr endast återfanns hos haschtomtarna i alternativrörelsen dominerar nu debatten i Almedalen.”
Men jag tror inte att jakten på att framstå som de mest rättfärdiga på jorden kommer inte att översättas i röster. Annat än bland de som redan är vänster och aldrig någonsin skulle rösta på borgerligt parti. De påverkar med andra ord inte striden om regeringsmakten.
Inte direkt. Indirekt kan de däremot få motsatt effekt än den tänkta. Denna opinion kan driva vänsterväljarna längre ut på vänsterkanten och tvinga Socialdemokraterna att skärpa sin vänsterretorik under valrörelsens slutskede.
För min del vill jag därför utse Almedalsveckans största förlorare: Stefan Löfven. Även om han var först ut, satte han inte dagordningen. Det gjorde Gudrun Schyman åt honom.
När det gäller bästa talet, kan jag inte avgöra eftersom jag inte lyssnat på alla. Men här är två andra omdömen.
Lena Mellin, Aftonbladet: “Jan Björklund (FP) höll enligt flera paneler denna veckas bästa tal. Björklund vågade vara obekväm. Bland annat slog han fast att det behövs löneskillnader. Löneskillnader ger incitament.”
KG Bergström, Expressen: “Fredrik Reinfeldt (M) är den hittills överlägset bäste talaren i Almedalen i år. Han är repliksnabb, klarar att improvisera. Och publiken skrattade och applåderade. Till skillnad från en del andra partiledare, ser han ut att trivas på scenen.”
Största publikmagneten i Almedalen var enligt Mellin: Feministiskt initiativ “Varje dag drog Gudrun Schyman folkmassor till sitt torgmöte på Donners plats.”
Viktigaste utspelet för oss som inte var i Almedalen, var enligt min mening Alliansens löfte om infrastruktursatsning i järnväg och bobyggande. Det var också årets kupp enligt Lena Mellin: “Stjäla uppmärksamhet är en gren som många politiker behärskar till fulländning. Alltså gjorde Alliansen sitt stora utspel på Miljöpartiets dag.”
Till skillnad från aktivisternas självförhärligande godhetsretorik betyder Allansens utspel något för människors vardag. Visserligen inte omedelbart, men på några års sikt. Infrastrukturen är eftersatt i Sverige. Under årtionden har transfereringar och bidrag satts före statens viktiga uppgift att upprätthålla grunderna för kommunikationer i samhället.
Infrastruktur betyder också jobb och stimulans av ekonomin. Just sådana fundamentala insatser som även liberaler och borgerliga anser att staten ska syssla med.
Om man skalar bort de färgsprakande dagssländorna i samhällsdebatten, de är väldigt många just nu, så tror jag att väljarna ser vad som är substans och vad som är tom retorik. Även om mången journalist och opinionsbildare inte gör det.