Nestorn i ekonomisk forskning har givit ut sina memoarer, och de är utmärkt sommarläsning. Assar Lindbeck, född 1930, har kunnat följa utvecklingen av den svensk välfärdsstaten sedan början av 1950-talet. Memoarernas titel, ”Ekonomi är att välja” (Bonniers, 2012) är en parafras på Olof Palmes tes om att ”politik är att vilja”. De båda var kamrater från studietiden. När Lindbeck under studentriksdagen i maj 1953 fick erbjudande av statsminister Tage Erlander att jobb hos honom tackade han nej, och föreslog Olof Palme. ”Å fan, är han socialdemokrat”, svarade Erlander. Posten blev Olof Palmes språngbräda in i partipolitiken.
I memoarerna förklarar han varför han inte valde politiken, även om han varit så intresserad av ekonomisk politik:
Ett skäl att jag valde forskning är helt enkelt att den, åtminstone för mig, är en speciellt intressant, rent av lustfylld verksamhet. Det är en glädje att efter mödosam analys, kanske under loppet av flera år, plötsligt tycka sig se samband man inte tidigare sett eller förstått.
Ett annat motiv för att bli forskare är att jag velat slå vakt om min yttrandefrihet. Den som har en ledande position i [ett parti] har mer begränsad yttrandefrihet än akademiskt verksamma. Ingenting är så kontroversiellt som att uttala en obekväm sanning. Att jag för egen del avstått från den politiska banan beror också på att jag tvivlar på att min personlighet skulle ha passat i sammanhanget. Kanske skulle jag inte ha kunnat kontrollera min spontanitet, vilket är viktigt för en politiker.
Intressant. Och så måste det kanske vara. Men ett stort problem är ju att forskare och akademiker idag inte utnyttjar sin friare ställning så som Lindbeck gjort. De är idag tysta och finns inte i fronten av samhällsdebatten.
Jag har i föreningslivet försökt elda på exempelvis den juridiskt-konstitutionella diskussionen, men det är helt omöjligt att få jurister av facket att delge sina synpunkter offentligt. I USA är det självklart att juristprofessorer och andra kommenterar Högsta Domstolens utslag i viktiga principfrågor. Inte så i Sverige. Här råder största möjliga tystnad, inte minst i centrala filosofiska frågor som äganderätten kontra olika intressen som hela tiden inskränker äganderätten.
Det är en anledning till att jag gillar Assar Lindbeck. Han vågar. Jag minns honom från min ungdomstid på 1980-talet då han (och andra sakkunniga) i SVT kunde få närmast en helkväll i direktsändning för att undervisa svenska folket i aktuella och centrala politiska frågor. Sedan fick politikerna kommentera de sakkunnigas beskrivningar. Jag gillar det upplägget: först fakta och verklighet, sedan politiska åsikter kring detta.
En annan är att han kommer från samma trakter som halva min släkt: Norrbotten. Det är härligt att läsa Lindbecks beskrivning av hembygden i Luleå. Jag känner så väl igen mormor och morfar i den, som bodde några mil inåt landet. Inget smicker. Inget småprat. Och framför allt inget kindpussande. Däremot säga vad man verkligen tycker utan att det uppfattas som ohövligt. Lindbeck skriver:
Men jag har alltid upplevt oss norrbottningar som mer okonstlade och rättframma än exempelvis stockholmare, som jag i stor utsträckning umgåtts med i vuxen ålder … Från hembygden har jag fått med mig en viss medvetet odiplomatisk rättframhet och respektlös attityd mot auktoriteter … Denna inställning har också färgat av sig på mitt motstånd mot trendiga åsikter och värderingar. Man bör inte acceptera en tanke eller värdering bara därför att många andra gör det.
Så skriver någon som vet vad integritet är.
Allt detta efter att ha läst bara 60 sidor. Här finns säkert många godbitar att återkomma till.
Se mer: TV-intervju i En bok, en författare