Kulturvänstern talar indignerat om det hot nazister utgör, men bagatelliserar extremvänsterns våld. Hur kan det bli så? Uppdrag granskning i SVT gav intressanta svar förra veckan, om vilket jag skriver i gästkolumn i Världen idag:
Nazister finns här hemma, men de har inte något stöd i etablerade sammanhang … Vänsterextremister har däremot uppenbar förankring inom bredare kulturella vänsterkretsar i Sverige. De får komma upp på Kulturhuvudstadsårets officiella scen i svarta rånarluvor och med hyllning till en dömd ligist på kläderna. Flera professorer på landets universitet tar extremvänsterns parti på DN-debatt. Försvar från finare och mer etablerat håll än så kan man inte få i vårt land.
Att avslöja hur djupt förankrad den våldsbenägna autonoma vänstern är i det etablerade samhället, var den viktigaste poängen i SVT:s Uppdrag granskning tidigare i maj om: Vänsteraktivister bakom många våldsdåd.
Extremister, oavsett om det är nassar, islamister eller vänster, får styrka att omsätta sina hot till våldshandlingar när de känner att de har stöd från mer etablerade krafter i samhället. Jag ger i artikeln exempel på sådant stöd, ända in till socialdemokratiska kretsar. Vi ser det också i att vänsterdebattörer har väldigt svårt att ta avstånd från vänsterextremister som stör mötesfriheten, en grundbult i demokratin.
Dessa debattörer rycker på axlarna åt väsen som förstör Sverigedemokraternas torgmöten. Om Vänsterpartiet fick sina offentliga möten förstörda av politiska motståndare skulle det däremot bli liv i luckan. Denna relativism är farlig. I en demokrati gäller mötesfriheten för alla. Det har vänstern lätt att glömma. Kan det vara så att våldsromantiken fortfarande är kittlande?