I nya numret av Socionomen är temat “30 år med socialtjänstlagen”. Bakom denna föga lockande rubrik finns trots allt en del intressanta artiklar. Att anlägga ett lite längre perspektiv kan göra de mest torra ämnen tankeväckande.
Själv blev jag invald i social distriktsnämnd i Kortedala, Göteborg, 1982, då den nya lagen — hurtfriskt kallad SoL — började tillämpas. Lagen var en produkt av det flummiga 70-talet och visade sig innehålla riktiga gummiparagrafer. Inte minst § 6, som utan vidare stipulerade att “Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning” och dessutom på en “skälig levnadsnivå” så att biståndstagaren kan “leva ett självständigt liv”. Krav på motprestation var förbjudet. Staten, eller rättare sagt kommunerna, skulle ge till dem som ville ha pengar.
Det var i teorin medborgarlön som infördes. Eftersom kommunerna finansierade bidraget hade dock vi lokalpolitiker ansvar för att hålla budget och då kunde inte alla som pekade på något få det betalt genom socialbidrag. Snabbt skapades praxis i form av “socialbidragsnorm” som innebar något helt annat än fri utdelning av skattemedel till de som inte hade lust att arbeta, men 
som ansåg sig ha “behov” av pengar för självförverkligande.
Nåväl. I en intressant artikel jämför professor Lars Trägårdh tre olika “modeller” för välfärden — USA, Tyskland och Sverige.
I dessa har ansvaret vilat utefter tre olika axlar. Trägårdh summerar:
- I USA finns en grundmurad antipati mot statlig inblandning. Individen ska stå på egna ben men kan förlita sig på familjens eller civilsamhällets (inte minst kyrkliga församlingar) hjälper när något går snett.
- I Tyskland utgår välfärdspolitiken från familjen och civilsamhället som samarbetspartner med staten. Staten understödjer familjen och andra institutioner i civilsamhället snarare än att rikta sig direkt till enskilda.
- Sverige liknar Tyskland när det gäller ambitionerna för välfärdsstaten. Men synen på vad som utgör den grundläggande enheten i samhället skiljer sig åt. I Sverige riktas åtgärder mot individen, inte till familj eller civilsamhället. Det leder till att den emanciperade medborgaren blir lättare att styra genom politiska åtgärder eftersom bidragssystemen skapar ett direkt beroende av staten.
Vad beror dessa skillnader på? Särskilt som länderna i början av 1900-talet liknade varandra, men kom att utveckla helt olika.
Trägårdh beskriver först det svenska civilsamhällets tidiga historia, som naturligtvis är mycket bredare än den arbetarrörelse som alltid lyfts fram (av någon anledning):
Det var en stundtals förvirrande mångfald av organisationer och föreningar som utgjorde dåtidens svenska civilsamhälle. Här fanns det utrymme för aktiebolag och arbetarföreningar, nationellt sinnad idrott och gymnastik, religiös väckelse och skarpskytteföreningar, sjukkassor och producentkooperation, bildningscirklar och fruntimmerssällskap, de nödlidandes vänner och reformvännernas sällskap och mycket annat … Historiskt sett spelade den religiösa frikyrkorörelsen och böndernas självorganisering en lika stor och avgörande roll [som] nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen.
Med demokratins genombrott kom civilsamhället från 1920-talet att spela en delvis annan roll, skriver Trägårdh. Vad som fick stå tillbaka var den äldre tidens självhjälpsgrupper, kooperationsförenignar, välgörenhetsverksamhet. Istället flyttades fokus till staten — från självhjälp till sociala rättigheter.
Den borgerliga välgörenheten och filantropin kom i denna process att hamna i historiens skugga i Sverige, detta i motsats till omvärlden där filantropi, välgörenhet och civilsamhällesbaserad välfärd kom att utvecklas, antingen som ett alternativ till offentlig omsorg (USA) eller i nära samspel med staten (Tyskland).
I denna utveckling kan man säga att … en del av civilsamhället (folkrörelserna kopplade till Socialdemokratin) de facto har försökt eliminera den andra delen (den borgerliga välförenheten) … Den politiska kampen för generell statlig välfärd var inte bara riktad mot de sociala klyftor och den ekonomiska ojämlikhet som var förnknippad med den fattigdom som välgörenheten försökte lindra … Det statsindividualistiska samhällskontrakt som växte fram kom att utmana alla [organiserade] gemenskapsformer som stod mellan staten och individen.
Därmed ansågs det för individen vara viktigare att vara fri från beroende av medmänniskor än att värna frihet från statliga makt.
Min reflektion är att denna märkliga brygd har skapats av vårt svenska historiska gemenskapsarv förvanskad under 1900-talet av socialistisk ideologi.
Detta till skillnad från USA, där utvecklingen blev annorlunda:
Idag är såväl filantropin som nonprofitsektorn inte bara en dominerande del av det amerikanska civilsamhället utan även av stor betydelse för den samlade välfärdsproduktionen.
Trägårdh menar att nu går utvecklingen mot att de tre modellerna konvergerar:
I såväl Sverige som USA och Tyskland är trenden att valfrihet och vouchers, marknadsmekanismer och krav på evidens- och kvalitetskontroll, dominerar både diskurs och praktik. En tydlig konsekvens av detta är att statens roll inskränks till finansiering … Mot bakgrund av de demografiska och ekonomiska prognoserna kan man dessutom spekulera i att med tiden så kommer även finansiering och ansvar att flyttas över från den offentliga sektorn till den privata sfären.
Ja, det är logiskt. 1900-talet var storskalighetens århundrade. Industrialismen höjde vår materiella levnadsstandard enormt. Men när de delikata sociala nätverken hamrades in i statliga betongstrukturer förlorades mycket av patos och etos. Den sociala sidan av samhället hör inte hemma i ensidiga och stela strukturer. Här måste mångfalden flöda. Mångfald är lika med kvalitet.
Varför diskuterar inte partierna i dessa större och historiska drag? Vi borde ha en bred debatt om hur övergången ska ske, istället för den panik som vänstermediernas kampanjer mot vinster i välfärden avser att skapa.