I en intervju med brittiska Daily Telegraph säger finske utrikesministern Erkki Tuomioja (S) att Finland förbereder sig för eurons sammanbrott, Finland prepares for break-up of eurozone.
Frågan om eurons sönderfall kan ställas på sin spets i oktober då EU:s och IMF:s inspektionsrapport ska vara klar om hur Grekland lever upp till kraven för lånen. Signalerna från Aten tyder på att man inte kommer att leva upp till löften om besparingar som givits för att få mera lån.
Tuomioja säger till tidningen att Finland kommer att blockera alla försök att lätta upp kraven genom att gå runt ESM (European Stability Mechanism). Han uttrycker djup misstänksamhet mot planer från “de fyras gäng” — Herman Van Rompuy, Jose Manuel Barroso, Mario Draghi och Jean-Claude Juncker — att snärja medlemsländerna i någon sorts fiskal union. “Jag litar inte på de där människorna”, säger Tuomioja.
Det är mycket starka ord som visar hur djup misstron numera också är inom EU:s maktelit.
Men EU:s kris handlar inte bara om euron. Som Claes Arvidsson påpekar i Svenska Dagbladet idag går flera av EU:s medlemsstater baklänges när det gäller demokrati och rättsstat. Ungern, Rumänien och Bulgarien faller i frihetsindex från Freedom House sedan man gått med i EU. Det var ju meningen att det motsatta skulle ske: friheten för medborgarna skulle öka.
Unionen sysslar helt enkelt med fel saker. Rolf Gustavsson skriver i sin krönika att “Sönderfallet stavas åternationalisering”. Det tycker jag är fel ingång när man ska beskriva EU:s kris. Nationalism är ett symtom på att EU är felkonstruerat. Om unionen gynnar destruktivt beteende i vissa nationer, och det förväntas att skötsamma nationer ska ta notan, då finns det inte längre någon gemensam grund för samarbete. Så kan inget mänskligt samarbete i världen fungera. Det leder bara till osämja och uppbrott.
EU måste belöna de som gör rätt och straffa de som gör fel. Inte tvärtom, som etablissemangerna nu försöker göra.
Vi hade samma problem i Sverige: när lågkonjunkturen kom minskade statens intäkter samtidigt som kostnaderna rusade i höjden i takt med bidragsutbetalningarna. Genom att strama åt bidragssystemen så att de klarar lågkunjunkturer och belöna arbete genom jobbskatteavdrag har svensk ekonomi blivit betydligt starkare. Det är den bästa krishanteringen – att åtgärda svagheter i tid. Detta har EU aldrig klarat av, och jag tror aldrig man med nuvarande beslutsprocess kommer att klara det. Det är bara i svåra kriser man blivit beslutsmässig, och då fattat överilade och på sikt skadliga beslut.
Det är intressant att Finland, som ju är med i euron, nu förbereder sig för sammanbrottet. Det är klokt. EU som vi känner det har nått vägs ände.
(Andra intressanta bloggar om politik, euro, EU, EU,Europa)