Så här på årsdagen av de ohyggliga terrordåden i Oslo och på Utøya har norskt rättsväsende ännu inte avgivit sin dom (kommer 24 augusti).
Om kriminologerna fick avgöra är det inte säkert att Anders Breivik har begått något brott. Enligt kriminologins dominerande filosofi, rättspositivismen, är nämligen brott en social konstruktion, ett påhitt i maktens intresse.
I en tankvärd artikel analyserar Lars F Eklund, tidigare kommunalråd i Göteborg och sakkunnig i statsrådsberedningen (KD), den moderna kriminologin och dess brist på moral, När brottet blir en social konstruktion.
Det blir tragikomiskt när Eklund citerar kurslitteratur i kriminologi författad av professorer som ägnar sig åt korkade cirkelresonemang och reducerar brott till en kamp mellan olika intressen. Är det, frågar Eklund, verkligen adekvat att tala om mordoffrets “intresse” av att inte bli mördad?
Andra kriminologiska storheter hävdar att brott är det som är olagligt, inget annat. Eklund frågar: Vad har kriminologin då att tillföra när det, såsom i fallet med Nürnberglagarna, apartheidlagarna och vissa sharialagar, snarast är lagarna som är brottsliga? Svenska kriminologer skulle förmodligen betrakta den jude i 1930-talets Tyskland som vägrade bära Davidstjärnan varande kriminell, istället för den mördarregim som instiftade lagen.
Skälet till kriminologins förfall beror på att rättspositivismen förnekar objektiva värden. Man drar sina kunskapsteoretiska ansatser alldeles för långt. Eklund förklarar:
Få torde ha något att invända mot att den gamla seden att män håller upp dörren för kvinnor beskrivs som en social konstruktion, liksom att det kan vara intressant att analysera vilka förhållanden som ligger bakom en sådan sed och vilket syfte den har.
Men – och det är i detta skede de socialkonstruktivistiska teorierna går vilse – det faktum att denna sed är blott en social konstruktion snarare än något ”naturligt” eller ”objektivt nödvändigt” innebär inte att kategorierna män, kvinnor och dörrar bara är sociala konstruktioner, snarare än objektivt existerande realiteter.
Och det innebär heller inte, att det inte går att fastställa en objektivt existerande moralisk skillnad mellan att hålla upp dörren för någon eller att smälla igen den i ansiktet på vederbörande
Jag tror detta perspektiv är av stor vikt när man ska försöka förstå hur sådana som Breivik – och nu senast massmördarskytten på Batman-premiären i Denver – kan avhumanisera medmänniskor för att sedan döda dem.
I vårt samhälle har värdenihilismen blivit religion. Ingenting har konstant värde, utan allt är fråga om olika intressen och olika perspektiv. Då är det inte särskilt konstigt att vissa, på ett sätt begåvade individer, drar denna filosofiska teori till spets och kommer fram till att inte heller människoliv har något värde.
Samtidigt har mediesamhället inneburit att man är något först när man syns inför en stor publik. Att ha nära vänner betyder ingenting. Att synas inför miljontals, inför hela nationen, inför hela världen, blir det viktiga. Då blir man Någon. Det blir i nihilismens anda obetydligt om man blir känd för illdåd eller stordåd. Det gör detsamma i ett samhälle utan moral.
Värdenihilismen i kombination med mediesamhället ger slutsatsen att den som vill bli Någon enklast når dit genom att döda så många medmänniskor som möjligt.
Breivik är ett symptom på det samhälle vi skapat, där objektiva värden förnekas och akademierna endast talar om ”intressen” och lagar på papper. Ett samhälle utan levande moral.
(Andra intressanta bloggar om politik, kriminologi, moral, brott, våld, Norge, Breivik, lag o rätt, Utöja)