I dagens SvD-kolumn gör Roland Poirier Martinsson viktiga distinktioner i en aktuell debatt, Kulturvänsterns oändliga seghet. Sedan Bengt Ohlsson i DN-kultur (4/1) vågade viska att vänstern dominerar kultursektorn har debattvågorna gått höga. Martinsson konstaterar att man måste skilja på själva kulturen och kulturpolitiken:
Att den svenska kulturpolitiken är vänster, och dessutom i hög grad symbiotisk med sina bidragstagare, tror jag är en viktig orsak till det svenska kulturlivets kvava stiltje. I USA, världens mest öppna och dynamiska kulturland, skulle Ohlsson kunna andas. Res till Texas om du inte tror mig.
Måste kulturlivet vara vänster? Ja, mer än en smula, men det är ett deskriptivt omdöme, inte normativt. Måste kulturpolitiken vara höger? Absolut! Annars tvingas konsten till själsdödande konformism, anpassning och gängbildning.
Men nu är kulturpolitiken vänster. Den förskräckliga följden är att de anpassliga medelmåttorna regerar, medan die Menschen mals ner.
Kan bara instämma.
En annan vinkling som jag inte alls delar, bidrog Lena Andersson med i helgens kolumn i DN (11/2). Där menar hon att motståndet mot kulturvänstern beror på att den har indignationsprivilegiet, dvs framför ett budskap som enligt samvetet är “rättfärdigt”. Direktörer som indignerat kritiserar högt skattetryck saknar koppling till samvetet och biter därför inte. “Riktig” indignation, alltså från vänster, framkallar hat och hån från borgerligt håll.
Samvetet skulle alltså vara på vänsterns sida. Det är en minst sagt skruvad syn på verkligheten. För egen del är uppfattningen den motsatta. Samvetet handlar om vad man själv som individ frivilligt gör för sin omgivning. Att med tvång betala skatt är att vara laglydig. Att bidra frivilligt är något större.
Och därmed kan man ju vända Lena Anderssons resonemang mot kulturvänstern: deras hat och hån mot borgerlig kritik beror på att de borgerliga budskapen trampar på mycket ömma tår hos vänstern – de gapar och skriker för att stilla samvetet, men i praktiken innebär deras samhällssyn en ekonomisk kollaps a la Grekland – som naturligtvis drabbar de mindre bemedlade hårdast. Fria marknader, tillväxt och meritokrati gynnar oss som kommer ur arbetarklass bäst. Bara där blir vi jämlika med de intellektuella i rödvinsvänstern.
Men det mest grundläggande skälet till att kulturvänstern kritiseras är att de har makten över ordet i svenskt samhällsklimat, just så som Bengt Ohlsson beskrivit. Den som har makten utsätts för kritik. Och det är en demokratisk självklarhet. Att vifta bort denna kritik som “hat” och “hån” är inget annat än att vilja tysta samtalet. Jag trodde Lena Andersson kunde bättre. Hon tillgriper just de undanflykter och dåliga försvar hon anklagar andra för.
(Andra intressanta bloggar om kulturvänstern, kultur, politik)