Det tog Uppsala universitet lång betänketid innan man fattade beslut att bjuda in konstnären Lars Vilks för att slutföra den föreläsning som islamister avbröt genom att misshandla föredragshållaren.
Aldrig har det väl tagit så lång tid att fatta det enda självklara beslutet.
Och i medierna är försvaret för yttrandefriheten ljumt, avslaget och oengagerat. Det är som att man rycker på axlarna åt detta det värsta hotet mot västvärldens demokrati på årtionden.
Helsingborgs Dagblad skriver “Däremot har det ingen poäng att håna religiös tro som sådan” under den föraktfulla rubriken “Ett nytt varv i Vilks-karusellen”. Det är alltså Vilks som är problemet, inte de som i Sverige med våld vill stoppa människor från politiskt samtal.
Men när Monty Python gjorde sin Life of Brian och Elisabeth Ohlson sin Ecce Homo, då man drev med eller tänjde gränserna för kristendomen, då ansågs det vara utslag av hur högutvecklade vi blivit i att kunna kritisera religion. En ståndpunkt jag delar. Och därför är det lika angeläget att med satir, skämt och provokation tvinga islam att se att det finns andra lagar och andra synsätt än religionens egna.
Islam ska utsättas för provokation till dess religionens utövare förstår att man måste kunna driva med den. Det är enda sättet som islam kan integreras i väst. Så länge islam kräver särbehandling kommer den att vara ickekompatibel med väst, och därmed underblåsa krig mellan civilisationer.
Men detta begriper inte aktörerna i svensk samhällsdebatt. De vill att islam, till skillnad från kristendom och allt det som är en del av väst, ska lämnas i fred. Därmed upprätthåller de en barriär mellan islam och väst.
I Aftonbladet skriver Jan Guillou under rubriken “Vilks ger sig på de lättkränkta knäppgökarna” att “Vilks obestridliga yttrandefrihet innebär inte att hans yttranden ska gå fria från kritik”.
Det är en vanlig, men dåraktig invändning. Självklart behöver ingen gilla Vilks. Så är man lika fri att tycka, som Vilks är fri att yttra sig.
Problemet uppstår när kritiken mot Vilks blir större än kritiken mot dem som använder våld och hot för att stoppa honom. Då ställer man sig på våldets sida.
När exempelvis justitieminister Beatrice Ask i ekots lördagsintervju talade om att man måste visa hänsyn, en indirekt kritik av Vilks, sa hon samtidigt att våld och hot är oacceptabelt. Det är det sistnämnda som är det centrala.
Många nöjer sig med att kritisera Lars Vilks, utan att fördöma, ta avstånd ifrån eller förstå innebörden i att våld och hot blivit en del av svensk samhällsdebatt.
Det är med andra ord många fler än vissa muslimska extremister som låter yttrandefriheten väga lätt på vågen.
Avslöjandet av hur tunn civilisationens fernissa är i Sverige 2010 tillhör Lars Vilks största bedrifter. Det har många gånger uttryckts förundran över hur kulturnationen Tyskland kunde sjunka ner i barbariskt våld i mitten av 1900-talet. Här har vi svaret! Försvaret för yttrandefriheten brast och öppnade dörrarna för våldsamma extremister att ta över dagordnigen.
Det kan ske i Sverige också. Därför att fördömandet av våld och försvaret av yttrandefriheten är så svagt. Det har Lars Vilks blottlagt.
Se mer: 170 i demonstration mot Vilks, Min rätt att kritisera Lars Vilks, Vilks visning avslöjar särbehandling, Låt Vilks tala klart. (Andra intressanta bloggar om politik, yttrandefrihet, tolerans, liberalism, frihet, islam, islamism, fundamentalism, terrorism, överfall, misshandel, hot, islamofobi, rasism, integration, integrationspolitik, media, medier, mediekritik, journalistik, kultur, konst, provokation, Lars Vilks)