Var går politikens gränser?

Under eftermiddagen höll Stefan Attefall, Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen, och Jakob Forssmed, statssekreterare vid statsrådsberedningen, ett presseminarium om den idédebatt partiledningen bjuder in sina medlemmar till under rikstinget 1-3 juli.
Jag blev nyfiken eftersom de tar upp för Sverige kontroversiella teman:

— Allt är inte politik och allt ska inte vara politik. Kanske verkar det alltför självklart för att behöva upprepas, som något de flesta skulle hålla med om. Men så är det inte, konstaterade Attefall.
— Tvärtom har svensk politik under lång tid präglats av motsatsen – att allt är politik. Med ett sådant synsätt finns inga gränser för vad politiker kan blanda sig i. Ingen fråga blir för liten, eller för stor, för politiska beslut.
— Utan en gräns för politiken, blir varje aspekt av livet ett problem som kan lösas med mer lagstiftning, fler regler och höjda skatter, sa Jakob Forssmed.
— Med ett sådant synsätt minskar människornas ekonomiska marginaler. Utrymmet att bestämma hur vi vill leva våra liv krymper. Vårt eget ansvarstagande urholkas. Engagemang släcks. Initiativ dödas. De stora livsfrågorna förminskas.

De menar inte att politiken alltid är onödig eller klåfingrig, inom vissa områden krävs det regleringar.
Men politiken behöver ifrågasätta om man inte lägger sig i och kontrollerar för mycket. Och även inom det som politiken anser sig behöver sätta ramar, måste medborgarna få ökat självbestämmande över utförandet av välfärdstjänsterna.
Exempel är att KD vill göra det till en riksomfattande rättighet att äldre ska få välja vem som utför hemtjänst och omsorg. Idag kan kommuner säga nej till andra alterantiv än kommunens.
Ett annat exempel är att KD på sikt vill avskaffa all kvotering av föräldraförsäkringen. Föräldrarna är myndiga nog att avgöra detta själva. Här ska politiken backa helt.
Jag tycker det är utmärkt att partier, inte minst i regeringsställning, ifrågasätter om politiken och politikerna verkligen ska syssla med allt det man lagt under sig.
För mig visar det att borgerliga partier börjar kasta av sig det socialistiska synsättet att staten är god och människorna onda. Här börjar en ny människosyn ta form där man litar på att människor vill gott och kan göra gott i frivillig samverkan och eget ansvarstagande.
Och man börjar inser att socialismen har fel när den påstår att politiker är bättre beslutsfattare än alla andra. Atterfall exemplifierade med riksdagsbeslutet om att kräva alternativa drivmedel vid alla bensinstationer. Syftet var att skapa bättre miljö, men i verkligheten driver beslutet fram en massdöd av bensinstationer på landsbygden eftersom de inte har råd att investera i nya påhitt. Resultatet blir att människor måste åka längre sträckor för att tanka, och därmed släpper ut mer avgaser. Samtidigt som man dödar landsbygdens ekonomiska och sociala liv.
Riksdagens beslut var (men detta är mina ord) utomordentligt korkat. Snacka om att agera kontraproduktivit.
Att Kristdemokraterna, som ofta sett politiken som ett självklart verktyg för att agera i välviljans namn, nu börjar förstå att politiken tvärtom ofta är ond, skadlig och farlig är ett enormt framsteg.
Läs partistyrelsens förslag till rikstinget: Från den stora staten till det starka samhället – En proposition om politikens gränser.
(Andra intressanta bloggar om , , , ,, , , , , )

Rulla till toppen