Många har uttryckt förvåning och blivit bestörta över det tjuv- och rackarspel som pågår i svensk partipolitik, så som det skildras av Fokus-reportern Torbjörn Nilsson i boken ”De omänskliga” (Weylers).
För mig som varit partiaktiv, även om det nu är 12 år sedan jag lämnade partipolitiken, är det varken något nytt eller förvånande. Politik handlar om makt. Och kampen om makten har alltid varit tuff. Den som bäst analyserat politikens inneboende maktkamp är Niccolò Machiavelli, för 500 år sedan.
Därför är jag förvånad när exempelvis Ingvar Persson på Aftonbladets ledarsida skriver, Makt och moral drar inte jämnt:
Det är verkligen ingen vacker bild som målas upp. De flesta av bokens huvudpersoner – många är ännu mitt i en karriär mot den politiska toppen – är själviska, näriga och svekfulla. Men också rädda och desperat angelägna om att vinna uppskattning och respekt.
Det är knappast omänskligt, snarare bara alltför mänskligt. Jag tror att det är därför jag känner mig så sorgsen.
Det är just därför att makt omges av denna svekfulla kamp som vi bör se till att staten har så lite makt som möjligt, och att medborgarna har så stor egenmakt som möjligt. Då kan vi var och en göra våra prioriteringar om vad som är viktigt för oss. Istället för att låta svekfulla politiker bestämma över våra liv.
För vissa centrala uppgifter i samhället behöver vi dock staten. Därför kommer vi inte undan svekfulla strider om makten. Men vi kan skapa ett valsystem som minimerar skadlig och snedvridande maktkamp.
Ingvar Persson menar att det blivit värre på senare år. Och att en ökad “professionalisering” i partier och deras ungdomsförbund är orsaken. Han skriver:
Det finns nämligen en grundläggande skillnad mellan hur en demokratisk folkrörelse och en professionell organisation hanterar makten. I folkrörelsen byggs mandatet upp underifrån, genom val och förtroende. I en professionaliserad apparat fördelas det från toppen, med utnämningar, anställningar och delegation.
Rätt — och fel. Det som gjort att partierna “professionaliserats” är att man inte längre är folkrörelser. Partierna har inga skaror av “vanliga medborgare” som medlemmar längre. Men partiorganisationerna upprätthåller illusionen av att man har hundratusentals medlemmar. Partierna har en kostym som är många nummer för stor.
Och det tomrummet öppnar för möjligheter till manipulationer inom partierna. SSU-striderna visar på det. Man slåss om allt färre själars röster internt. Och ju färre det finns att vinna, desto hårdare blir kampen om dem.
Felet är att valproceduren inte flyttat med folket — ut från partierna.
Partierna borde inte längre utse vilka fullmäktige- och riksdagsledamöter som blir valda (det vi kallar “på valbar plats”). Den makten borde flyttas ut till folket i personval. Partiernas makt borde begränsas till att nominera sina kandidater. Sedan borde väljarkåren helt på egen hand avgöra vilka av dessa kandidater som väljs.
Ett sådant personval skulle innebära att vi återgår till den urvalsprocess som förut kunde skötas inom partierna, eftersom de hade många tio- om inte hundratusentals medlemmar. Eftersom partierna inte längre har denna kritiska massa, saknar de förmåga att avgöra rangordningen på kandidaterna. Att denna makt fortfarande ligger kvar här, förvärrar maktkampen. En riksdagsplats kan hänga på stöd från något tiotal medlemmar.
Det vore naturligtvis mycket bättre om de som nu strider om “valbara platser” på partiets närmast folktomma möten, tvingas ut att möta väljarkåren på gator och torg. Då kan man koncentrera sig på sin valkampanj, istället för att snacka skit om andra partimedlemmar.
När Ingvar Persson kritiserar “professionaliseringen” har jag två invändningar. Först: det är knappast professionellt att allt färre medlemmar bråkar internt.
För det andra: jag kommer att tänka på Tage Danielssons visa “Ge mig hellre en glad amatör“, där han driver med politikerna:
Detta tvärsäkra pratfenomen
denna mjukhårda blandning av ull och sten
Denne ordfabrikör ger jag ingenting för
– ge mig hellre en glad amatör!
Skälet till att politiker blivit tvärsäkra pratfenomen beror på att de måste rikta sig inåt för att övertyga sin sekt till parti, inte rikta sig utåt till väljarkåren. Det är knappast proffsigt att ha denna framtoning gentemot svenska väljare. Men den fungerar, eftersom det inte är folket som avgör.
Danielsson fortsätter i visan:
ge mig hellre en glad amatör
en som inga strategiska utspel gör
som kan vara spontan, säga “det var som fan!”
och kan tveka som människor gör
Den politiker som kan vara spontan och personlig, samtidigt som man fattar svåra beslut, är som jag ser det, ytterst proffsig. Och dessa egenskaper skulle gynnas om kandidaterna hade att vinna väljarkårens stöd, inte vara totalt beroende av sektmedlemmarna i partierna.
Maktkamp kommer vi aldrig ifrån. Det handlar om att skapa ett samhälle där den sker så att människors goda sidor gynnas snarare än de dåliga.
Se mer i media: Nilsson slänger in en molotovcocktail, En vandring bland politikens bakgator, Småstadsgrabbar bli Shakespearegestalter, Mänskligt omänskliga människor, Reportagebok om politikens skråväsende, En politisk thriller. (Andra intressanta bloggar om politik, Riksdagen, makt, Val 2010, riksdagsval, valsystem, personval, enmansvalkretsar, demokrati)