De senaste dygnet har mycket fokus legat på att det rödgröna regeringsalternativet enligt Sifo har ett stort övertag bland kvinnor: 54 procent, medan 42 procent sympatiserar med Alliansen. Eftersom det bland män är det jämt mellan blocken, beror oppositionens övertag i opinionen enbart på kvinnorna.
Sylvia Asklöf Fortell skriver klokt i Blekinge Läns Tidning,
Mjuka värden = offentlig sektor. Måste det vara så?
De nya Moderaterna får ursäkta, men i det sammanhanget framstår ett påklistrat resonemang om eventuell kvotering till bolagsstyrelser som rent trams. Det här rör helt andra och mycket djupare saker. De kvinnor som bryr sig om offentlig sektor och vad som händer där struntar nog ganska ofta och högaktningsfullt i vad som händer i näringslivets bolagsstyrelser.
[Vi har] fortfarande en internationellt mycket segregerad arbetsmarknad i Sverige. Männen i den privata och kvinnorna i den offentliga sektorn. Det är mönster som lever kvar och fortplantar sig. [V]änsterpartierna [har] har lyckats framställa sig själva som värnare av kvinnojobben. En annan närbesläktad teori är att mjuka värden/kvinnor/offentlig sektor hänger samman och numera bildar en tanketriangel som är svår att bryta. […]
Det gäller alltså för borgerligheten att bryta den starka tanketriangeln. För det är förstås en intellektuell konstruktion som går att argumentera emot. Och så småningom öppna upp. [M]ånga svenskar – och kanske speciellt kvinnorna – sammanknippar välfärd med just offentlig sektor. Välfärd kan i den typen av tankemönster per definition svårligen serveras av någon annan intressent än just stat och kommun. Allt annat är rasering av välfärden och ses som hot mot de mjuka värdena.
Men i välfärdsbegreppet måste givetvis allt räknas in som ger välfärd. Ett kooperativt daghem eller en friskola blir förstås inte mindre välfärd bara för att någon annan än AB Kommunen råkar äga det. Allt handlar om de människor som är involverade i verksamheten och vilka mervärden de får ut.
Välfärd i sig är ett begrepp som har kidnappats av vänstern, liksom jämställdhet. Fokuset i debatten borde istället ligga på frihet för individen, men stå på en mycket mer stabil grund än flimsflamsandet om kvotering i börsbolagens styrelser.
Instämmer med acklamation.
Vänstern är dock nöjd med kvinnornas passivisering. Aftonbladets ledare menar att kvinnor vill ha högre skatter, mer förmynderi och mindre självbestämmande, Kvinnor röstar på mer välfärd.
Ur borgerligt perspektiv handlar det om att få kvinnor att förstå att de borde våga mer, till och med bli entreprenörer. Eller som Dagens Nyheter skriver i ledare, Släpp kvinnorna loss.
Diskussionen [borde] handla om en betydligt viktigare, men också svårare fråga [än kvotering]. Den handlar om att kvinnor har ett fortsatt och besvärande underläge på den svenska arbetsmarknaden. […]
Det behövs en bredare och mer genomtänkt politik som syftar till att få i gång fler företag och Sverige. Det handlar om att ta bort trösklar och hinder inom en rad olika områden. Det rör skatter, socialförsäkringar och utbildningspolitik. En insikt om att Sverige är beroende av att fler kvinnor och män i framtiden har lust, vilja och förmåga att förvandla idéer till väl fungerande företag. Det måste också bli lättare att gå fram och tillbaka mellan anställning och egenverksamhet.
Den som vill skapa mer energi i den del av ekonomin som kommer att växa starkt i framtiden, tjänstesektorn, behöver få med sig kvinnorna på att ta risker. Och sluta tro på att offentliga sektorn ger trygghet.
Det är, som sagt, ingen lätt uppgift. Ialla fall om kvinnor är mer rädda för utmaningar än män. Om kvinnor är trygghetsnarkomaner.
Nu gäller det att bevisa att så inte är fallet. Var finns kvinnokraften?
(Andra intressanta bloggar om politik, kvinnor, jämställdhet, feminism, genus, kvotering, sexism, kön, privatisering, offentlig sektor, välfärd, tillväxt, ekonomi, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor)