Idag är det 30 år sedan svenska folket röstade i folkomröstning om kärnkraften, 23 mars 1980. Det var min första “valrörelse” som politiskt aktiv, även om jag inte var gammal nog att få rösta.
Istället för att lösa den tidens mest kontroversiella fråga, skapade folkomröstningen låsningar som ännu hämmar svensk politik.
I DN skriver Johannes Åman, Dags att gå vidare:
Partitaktiskt var det begripligt att Olof Palme efter reaktorolyckan i Harrisburg den 28 mars 1979 spelade ut folkomröstningskortet. Men priset blev högt.
Kärnkraftsomröstningen blev en fars. Socialdemokraterna ville för allt i världen få bort frågan från valrörelsen som just startat inför riksdagsvalet i september. Man skulle ju återta makten från de borgerliga som vunnit valet 1976.
Men samtidigt ville Socialdemokraterna inte bedriva kampanj för samma förslag som Moderaterna. Därför såg Olof Palme till att väljarna inte fick ta ställning till “ja” och “nej”, utan till tre linjer vilket innebar en klar manipulation av folkomröstningen.
Därtill innebar Olof Palmes linje 2 att kärnkraften skulle avvecklas — men först efter att kärnkraften byggts ut.
Snacka om motsägelsefulla budskap. Och inte undra på att folkomröstningen ställde till det inför framtida politiska beslut.
Och historiens ironi är ju att Socialdemokraterna gjorde allt detta i onödan. Man förlorade ändå valet 1979, det andra i rad.
Men agerandet orsakade den förvirring och osäkerhet som sedan dess funnits om vilken energipolitik Sverige har.
Thorbjörn Fälldin och andra på nej-sidan, som Tage Danielsson, ville ha “ja” mot “nej”. Om vi summerar ja-linjerna så fick de 58 procent (2.774.312 röster), mot 39 procent för linje 3 (1.846.911 röster).
Om röstningen gått till på detta sätt hade inga tveksamheter behövt uppstå om vad svenska folket bestämt. Därför ska inte folkomröstningen som institut beskyllas för allt strul. Det var politikernas manipulationer av svarsalternativen som orsakade problemen.
Med ja mot nej hade förmodligen en del S-väljare som trodde att linje 2 betydde att de röstade för avveckling, istället röstat nej. Men knappast så många att nej hade vunnit över ja.
När man ser tillbaka på folkomröstningen kan man dra en slutsats: politiker ska inte försöka dra kortsiktiga taktiska fördelar genom att pantsätta framtiden och utsätta den för svåra tolkningsproblem som fullständigt lamslår politiken.
Den kortsiktiga taktiken med tre linjer har kostat Sverige enorm plåga i 30 år.
Och Åman har rätt i sin slutsats, att Alliansen faktiskt har brutit de låsningar som präglat kärnkraftsfrågan. Grunden läggs nu för en rationell, långsiktig energipolitik.
Under förutsättning att Alliansen återväljs i riksdagsvalet i september!
Om de rödgröna vinner, rullas tiden tillbaka och låsningarna blir åter dominerande i energipolitiken.
Det borde LO-fackligt anslutna i den tunga industrin tänka noga över. Mycket noga. Är det rimligt att rösta på S för att låta V och MP styra energipolitiken?
P.S.
Min åsikt? Jag skrev en debattartikel 1997, Dags lägga 70-talet till handlingarna, och förra året intervjuades jag av informationssiten Krafttag.nu, Kärnkraften är en bro mellan gammalt och nytt.
(Andra intressanta bloggar om politik, energi, energipolitik, kärnkraft, välfärd, tillväxt, ekonomi, regeringen, Alliansen, LO)