Mer kvalitet i högskolan

Nye högskoleministern Tobias Krantz ligger inte på latsidan. Svenska Dagbladet skriver, Från kvantitet till kvalitet i högskolan:

Tobias Krantz [har meddelat] att avgifter ska införas för utländska studenter vid svenska universitet och högskolor.
Tack vare detta har nu ministern 500-600 miljoner kronor till sitt förfogade, varav en väsentlig del ska användas för att öka utbildningens kvalitet […] De högskolor som håller god kvalitet ska få del av de extra resurserna. Därmed premieras de som lyckas, snarare än de som misslyckas.

Och på DN-Debatt presenterar Krantz den proposition om högskolornas självständighet, Nu ökar vi friheten för landets högre lärosäten:

Sverige står inför en tuff utmaning. Det globala landskapet förändras dramatiskt. En rad nya aktörer tar plats på den ekonomiska scenen. Och de konkurrerar inte längre med låga löner för mindre kvalificerade jobb. De konkurrerar med kunskap. […]
Stärkt autonomi för universitet och högskolor är väsentligt inte enbart för att det leder till högre kvalitet utan också för sin egen skull. I ett upplyst samhälle fungerar lärosätena som samhällets självkritiska spegel. Med regeringens politik får Sverige en akademi i tiden.

Men frågan är om det inte är för sent. En extrem feminism dominerar redan högskolorna, där blivande rektorer har skrivit rapporter om att vetenskapliga forskningen i fysik måste stå tillbaka för feministiska dogmer. Vi har sett hur kvotering används huvudlöst vid antagningen, och vi ser hur feminism blivit överideologi inom alla ämnesområden. Kön är viktigare än allt annat.
Hur ska kvalitet kunna hävdas i ett sådant politiserat och dogmatiskt klimat?
Krantz kopplar inte kvalitet till global konkurrens. Det är illa. För ”kvalitet” kan ju få en feministisk uttolkning där könsfördelningen bland fysikstudenterna är perfekt, medan kunskaperna i fysik undermålig i internationell jämförelse.
Om Sverige ska klara global konkurrens i fysik och andra ämnen kan inte lärosäten sätta genusperspektiv främst. Man måste välja vilket som är det överordnade målet — kunskaper eller feminism.
Jag vill höra vilken sorts kvalitet det är regeringen vill stärka. Hur ska regeringen bryta dogmatismen på högskolorna?
Självklart ska universitet och högskolor bli mer självständiga, men regeringen måste sätta tuffa kvalitetskrav som institutionerna måste uppnå för att få statliga medel. Och rätt sorts kvalitetskrav. Varför inte kräva att universiteten ska klättra på de internationella listorna över världens bästa universitet? De universitet som fortsätter att falla, så som de flesta svenska universitet gjort under 00-talet, borde få se resurser överförda till de som flyttar sig uppåt i listorna.
Frihet är naturligtvis central för kreativitet och framsteg, men frihet betyder också att den som betalar ställer tydliga — mycket tydliga — krav på prestation. Regeringen ska inte lägga sig i hur det sker, men skattebetalarna har bannemig rätt att kräva att det sker stordåd för resurserna. Och att universiteten inte förvandlas till feministiska lekstugor som avskärmar sig från den globala verkligheten.
Här tycker jag inte Krantz och regeringen är tillräckligt tydliga.
Se mer: Svenska universitet faller i global topplista, Södertörn, genus och fysikstudier, Uppsala universitet oenigt om genusmärkning
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , )