Spekulationerna om att Mona Sahlin ska avsättas i en intern socialdemokratisk palatskupp, åtminstone som statsministerkandidat, har i helgerna fått ny näring. Borås Tidning summerar i Drömmen om Margot:
Men planerna störs. Inifrån. För nu kommer de tillbaka, ryktena som gör gällande att det finns en hemlig plan enligt vilken Margot Wallström ska lanseras som statsministerkandidat. Ja, enligt Metro, som denna gång var den tidning som började skriva om det, ska Wallström redan ha accepterat.
Sahlin ska alltså stanna som partiledare men Wallström blir kandidaten som ska matchas mot Reinfeldt för att föra den socialdemokratiska drömmen ända in i Rosenbad. […]
Långt bortanför partiets sympatisörer talas om Wallström med en respekt som är få politiker förunnad.
Men tidningen tror inte att Wallström blir statsministerkandidat. Wallström säger ju själv att hon inte vill fortsätta i politikens främsta linje. Hon har stort förtroende, men folk vill inte tro att hon menar allvar med att dra ned på tempot.
Och jag menar att Wallströms förtroende beror på att hon varit så tyst i inrikespolitiken. Detta fenomen är något som irriterar mig, att folk litar mer på de politiker som lämnar hetluften hemma. Så var det med Carl Bildt 1997 — han har aldrig haft så stort förtroende som när han varit borta från inrikespolitiken i två år.
När Wallström var socialminister fick hon betyget 2,8-2,9 på en femgradig skala i Aftonbladet/Sifos årliga mätningar. Det knappt godkända betyget säger mer om Wallströms ställning i svensk inrikespolitik än något annat.
Så jag tror inte att Mona Sahlin är slut. Hon är väl, egentligen, ganska representativ för det Socialdemokratin är idag, på 2010-talet…
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Margot Wallström)