Den klart bäste föreläsaren, så här långt, på Washingtonseminariet som jag deltar i är George W Bushs talskrivare David Frum. Han är en av de mest välkända konservativa debattörerna i USA.
Obamas presidentskap så här långt är “historiens största antiklimax”, sa han. Vid den här tidpunkten i tidigare presidenters mandatperiod har de redan genomfört ett antal av de reformer man lovat väljarna. George W Bush hade fått kongressens godkännande på den första stora skattesänkningen. Barack Obama har inte fått igenom någon stor reform.
Den viktigaste förklaringen är att Obama lämnat över initiativet till kongressen, och inte talat om för den: det här vill jag att ni genomför. Då hade han sedan kunnat agera mäklare för att vinna över röster från oppositionen och nå brett stöd. Nu har det blivit ett krig mellan olika utskott i kongressen och då är det svårt att komma fram till beslut.
Han riktade samtidigt kritik mot republikanerna som vill driva partiet långt åt höger. Det tycks dock vara en inbyggd reaktion i partier som förlorat val, sa Frum. Han jämförde med hur Torys i Storbritannien gick långt åt höger sedan John Mayor förlorade mot Tony Blair 1997, med hur de tyska socialdemokraterna gick långt åt vänster efter Helmut Schmidt förlorade 1982 med förbundskanslerkandidaten Oscar Lafontaine.
David Frum vill inte att republikanerna efter förra årets val ska gå samma ökenvandring. Han har fått mycket stryk i den interna republikanska eftervalsdebatten för sina varningar.
När det gäller presidentvalet 2008 sa han:
— Det var inte Irakkriget som gjorde att John McCain förlorade. Hade valet handlat om Irak hade republikanerna vunnit, sa Frum. Ingen hade högre trovärdighet i mätningarna än McCain när det gällde Irak. Nej, det var ekonomin som knäckte partiet.
Och han menade då inte enbart att finanskrisen briserade mitt i presidentvalrörelsen. Under Bush har medelklassen inte fått någon ökad köpkraft. Även om lönekostnaderna stigit för arbetsgivarna har det inte märkts i arbetstagarnas plånböcker.
En förklaring är: sjukvårdskostnaderna. Premierna som arbetsgivarna betalar har stigit med 25 procent och lagt beslag på hela löneutrymmet sedan år 2001.
En annan förklaring är: illegala invandringen. Visserligen är den samlade nettoeffekten inte negativ för den illegala invandringen, men det är låg- och medelinkomsttagarna som förlorar eftersom lönekonkurrensen med de illegala pressar ner lönerna. Vinnare är däremot höginkomsttagarna, eftersom de servicetjänster som de köper har blivit billigare med nedpressade löner.
David Frum vill inte att republikanerna ska radikaliseras, men han vill inte heller flytta partiet åt mitten. Däremot vill han att partiet ska tala med väljarna på ett nytt sätt.
1) Partiet måste adressera medelklassens stagnerande köpkraft. Med andra ord föreslå sjukvårdsreform. Sänkta skatter räcker inte.
2) Ungdomsarbetslösheten är skyhög. Här måste något göras.
3) Partiet måste ha något att säga i miljö- och klimatfrågan. Man behöver inte bli politiskt korrekt, men man kan inte bara säga att vi inget har att säga. Då framstår man inte som ett trovärdigt alternativ sammantaget. Man behöver inte vinna röster på den här frågan, men man måste undvika att stöta bort väljare.
4) I de socialkonservativa frågorna vill han inte ändra inriktning, men kraftigt skruva ner ljudvolymen. Även om man är emot abort behöver man inte ta upp det hela tiden. Det finns andra sociala och moraliska frågor som är viktiga och som har större resonans hos väljarkåren.
Frum summerade: han vill inte ändra ideologi, utan förändra republikanernas prioritering av valfrågor och framtoning så att de ligger bättre i fas med de frågor som väljarkåren anser är viktigast.
När han under frågestunden fick frågor om aborter, sa han något jag inte visste. Abortmotståndet är den viktigaste frågan för åtta procent av den amerikanska väljarkåren. Det är en liten grupp. Och den utgörs till övervägande delen av kvinnor. Män har mindre starka känslor, både för och emot, än vad kvinnor har. Abortmotståndet är allts främst en kvinnofråga.
En annan viktig iakttagelse som Frum bidrog med är att sjukvårdskostnaderna visserligen är 16-18 procent av BNP, men när det gäller lagstadgad sjukvård är USA:s kostnader inte högre än övriga västvärlden, omkring 8 procent av BNP. De övriga kostnaderna är alltså frivilliga. Det glöms bort i diskussionen om reformeringen av sjukvårdsfinansieringen.
Som sagt, det är en enorm njutning att lyssna till någon som helt och hållet behärskar politik — från taktik, strategi till värderingar och kommunikation.
(Andra intressanta bloggar om politik, USA, Kongressen, republikanerna, demokraterna, David Frum, Barack Obama, Vita huset)