Visionslöshet ger fokus på duglighet

Widar Andersson har i Folkbladet (S) en intressant analys om det svenska politiska klimatet, där han försvarar att partier inte satsar på utopism, Väljarna trivs i mitten:

Moderaterna har lång erfarenhet av samhällsfrånvänd visionspolitik. I val efter val ställde de upp som närmast ovalbara högerspöken. Väljarna avvisade deras samhällsmodell.Men Moderaterna gav sig inte. Partiet hade rätt och väljarna hade fel. Först med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg fick M en ledning som insåg att väljarna vill bli lyssnade på; inte uppfostrade.
Nu har t o m Vänsterpartiet inlett en avprogrammeringsprocess. De ser sig inte längre som sanningens och folkets upplysta förtrupp. Visionerna om det totalt annorlunda samhället har tonats ned.
Jag har mycket svårt att uppfatta dessa förändringar som misslyckanden, eller som några uttryck för ”farlig visionslöshet.” Partiernas uppgift är att spegla medborgarnas uppfattningar och livsvillkor i dagens samhälle.
Sverige är ett fredligt välståndsland med relativt små sociala klyftor mellan folk och folk. Ett hyfsat stort antal medborgare drar sig inte ens för att växelvis rösta på S och M.

Helt sant. Vi har nu ett välutvecklat land där politiken inte längre har någon stor uppgift. Annat än att flytta makten från politikerna till 2000-talets välutbildade medborgare med en mångfald olika livsmål, ambitioner och prioriteringar.
Konsekvensen av att alla partier trängs i mitten är att det blir allt svårare att skilja dem åt. Det betyder i sin tur att personlig profil, vad man som person representerar, blir allt viktigare.
Man kan säga att Barack Obama är första uppenbara exemplet på en politiker som vinner val uteslutande på vad han som person representerar. Amerika ville bekräfta att man är beredd att ge landets allra högsta och mest prestigefulla uppdrag till en svart person. Det valet har i sig en stor symbolisk och historisk innebörd. Därför spelade det ingen roll att Obama saknade erfarenhet och hans politik var höjt i dunkel. Han var svart. Och val varbar som attraktivt reflekterande och god talare. Personlighet betyder mer än politik.
I Sverige tror jag, om ingen stor sakfråga dyker upp, att riksdagsvalet i september 2010 kommer att avgöras av vem svenska folket anser är mest regeringsduglig av Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin. Här kommer Tobleroneaffären att kunna avgöra.
Den handlade i grunden om att Sahlin uppenbarligen inte bryr sig om pengar. Det berättar två ur politisk aspekt förödande personliga egenskaper om henne.
1) I tider av ekonomisk kris vill folk inte ha en slarvmaja till statsminister som inte ens kan hålla ordning på sin egen ekonomi. Detta drag av slarvighet (som förutom att använda regeringens kreditkort för godisinköp handlade om obetalda p-böter, köra med avställd bil, skaffa sig betalningsanmärkningar mm, mm) bryter ner hennes trovärdighet som seriös politiker. Kan man slarva privat, utan att slarva i politiken? Visst. Men bara att frågan väcks är en stor hämsko för henne.
2) Hon tjänar så mycket att det spelar ingen roll för henne om hon får betalningsanmärkningar — därmed lever hon ett liv som vanliga människor inte kan känna igen sig i. Hon är elit. Inte en av folket. I Sverige har det betydelse.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , ,)