I en ny bok, Islamismens seger, beskriver forskaren vid Totalförsvarets Forskningsinstitut Magnus Norell hur politisk islam och dess militanta gren, islamismen, har vuxit sig allt starkare i Mellanöstern.
Norell är alltid intressant att läsa, för han skrapar obönhörligen bort allt kringprat och söker sig direkt till problematikens kärna. Det är ovanligt i en för vår tid så känslig fråga som islam och Mellanöstern. De flesta går som katten kring het göt, och vågar inte säga som det är. Utom Norell.
Varför är det så svårt att nå fred i Mellanöstern? Norell visar i konkreta termer hur också Sverige istället för att verka för fred i praktiken hjälper till att underblåsa fundamentalismen. Norell exemplifierar med Göran Perssons initiativ till en så kallad “givarkonferens” efter Hizbollahs krig mot Israel sommaren 2006:
[B]åde genomförandet av konferensen och det sätt på vilket den kom till är symptomatiska för hur omvärlden hanterar “det libanesiska problemet” sedan flera år.
Syftet med givarkonferensen var att hjälpa regeringen återta kontrollen över landets södra delar som Hizballah kontrollerar. Men idag “är situationen intill förväxling lik den som rådde precis före kriget” — trots all retorik och flödet av biståndsmedel.
Givarkonferensen för Libanons återuppbyggnad gjorde inget för att hindra Hizbollah att förbli en stat i staten. I stället för att utsättas för politisk press gavs organistionen chansen att på nytt stärka sitt grepp. Vapenleveranserna från Iran via Syrien har fortsatt.
Norell menar att konferensen kom till av svenska inrikespolitiska skäl — regeringen ville glänsa i ett internationellt sammanhang bara veckor före riksdagsvalet 2006:
Ändå är det av intresse hur det politiska spel för gallerierna som visade sig före, under och efter konferensen speglar en ständig oförmåga att hantera konflikten.
Också Förenta Nationerna, FN, ägnar sig mest åt skådespel och tomt prat om fred, som i praktiken hjälpte fundamentalisterna:
Det pinsamma för omvärldens del är inte att Iran och Syrien så aktivt motarbetat dessa initiativ till fred; det är helt i linje med klart uttalade politiska mål från regimerna i både Iran och Syrien. Det beklämmande är att det fungerar och att det internationella samfundet så lätt viker sig för de hot som riktas mot det.
Norell pekar på att FN-resolution 1701, som krävde att FN:s fredsstyrka skulle patrullera gränserna, aldrig efterlevdes av FN:
Från syriskt håll gjordes tidigt klart att alla försök att på allvar försöka patrullera gränsen mellan Libanon och Syrien (där Hizbollahs vapen kommer in i Libanon), skulle ses som en fientlig handling och bemötas med våld. Det syriska hotet om att stänag gränsen mellan Libanon om en FN-styrka gick i ställning eller började patrullera för att uppfylla resolution 1701 togs också på allvar.
Redan innan resolutionstexten torkat på pappret, vek sig FN såldedes och meddelade att man inte tänkte utmana Syrien vid den gräns man hade i uppdrag att hjälpa den libanesiska regeringen att kontrollera.
Det är på detta sätt världssamfundet gång på gång hjälper våldsverkarna att fortsätta kriget mot Israel. Sverige, FN och EU talar om fred men agerar i praktiken för att understödja islamsiternas krig.
Det är, menar jag, i detta ljus man ska se Israels ovilja att följa uppmaningar om att sluta bygga bostäder och öppna gränser. Världssamfundet står på Irans, Syriens och Hizbollahs sida. Och dessa aktörer vill döda så många israeler de får chansen till.
Efteråt skulle världssamfundet naturligvis fördöma dödandet, men inte lyfta ett finger för att dessa våldsverkare fortsatte att försöka döda israeler.
Därför anser jag att Israel har all rätt i världen att försvara sig och sin nation med alla tillbuds stående medel. Det är krig. Och väst visar i handling att man stöder Israels fiender.
Först när världssamfundet menar allvar och talet om fred backas upp med tydliga handlingar som sätter press på Iran och Syrien, kan det bli fred. Allt annat är bara skitsnack.
(Andra intressanta bloggar om politik, Hizbollah, Libanon, Iran, Syrien, Hamas, Palestina, Gaza, fundamentalism, terrorism, rasism, islamism, islam, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, Israel, demokrati,MR, frihet,
yttrandefrihet)