Den amerikanska opinionen glider presidenten ur händerna. Han tappar problemformuleringsprivilegiet som han skaffade sig i början av presidentvalrörelsen.
Den som vill ta temperaturen på Amerika kan läsa två kvinnliga kolumnister med integritet och vass penna. Den ena från vänster, feministen och författaren Camille Paglia, och den andra från höger, Reagan-medarbetaren och författaren Peggy Noonan.
Paglia skriver i vänstermagasinet Salon, Obama’s healthcare horror:
Ångervecka? Inte för mig. Vid det Nordamerikanska toppmötet i veckan återgick president Obama till rollen han är bäst på att spela — representera USA med värdighet och auktoritet utomlands. Det är ett skäl till att jag röstade på Obama och fortsätter att stödja honom. […] Obama har knappt påbörjat den viktiga mission som han valdes för att genomföra.
Men det sagt, måste jag erkänna den förfäran, gränsande till skräck, jag känner inför den amatörism som präglar Vita husets inrikespolitiska agerande. […] Jag tänker närmast på administrationens groteskt dåliga hantering av sjukvårdsreformen, en av de mest vitala frågorna som nationen har att ta ställning till. […]
Vem hade kunnat tänka sig att den seriöse, lugnt reflekterande Barack Obama inte skulle ha någonting att föreslå annat än vaga och slippriga löften — eller att han så enkelt skulle överlåta lyskraften i den verkställande maktens ledarskap till en kaotisk, maktgalen och egocentrerad kongress? Talmannen Nancy Pelosi, som jag har beundrat för hennes smidiga agerande under press, har helt uppenbart gått över gränsen med sina bisarra utfall mot helt legitimt protesterande amerikanska medborgare vid torgmöten. Hon har svårt skadat partiet och borde omedelbart avgå.
Det är dessa Pelosis partiska utfall som svenska journalister så villigt har vidarebefordrat, som om de varit hennes pressekreterare.
I Wall Street Journal skriver Peggy Noonan, ‘You Are Terrifying Us’:
Vi har hamnat på okända vatten i kampen om en nationell sjukvårdsförsäkring. Det finns en ny ton i debatten, och den är inte vacker. Demokraterna präglas av något vi inte sett på länge: desperation. De måste nu ha förstått att de inte skulle drivit frågan om sjukvårdsförsäkring. […]
De överskattade betydelsen av presidentvalet 2008, och förstod inte att ta i beaktande att den ekonomiska krisen förändrat stämningen och atmosfären i nationen. Och det är därför chocken lyser i ansiktet på kongressmännen som blir grillade när de möter väljare i deras hemdistrikt. De trodde att valsegern förra året, som var en effekt av anti-Bush och anti-republikanska känslor, var ett mandat utan gränser; de trodde att de mitt i en historisk lågkonjunktur med fruktansvärda underskott kunde vinna stöd för idéer om stora förmåner som medför stora nya kostnader. […]
Vad dessa torgmöten representerar är upprorsstämningar, motstånd mot förändringar folk inte tror på. Och demokratiska partiets svar har varit häpnadsväckande omoget och aggressivt.
Dessa kvinnor beskriver stämningarna just som jag har uppfattat dem. När man sett klipp från dessa torgmöten med demokratiska kongressledamöter, där känslorna i publiken varit oerhört upprörda, finns inget som tyder på att det är organiserat. Det är helt vanliga människor som uttrycker sig med sina egna ord och utifrån sin egen verklighet. Inga gemensamma slagord, inga inövade argument. Och var torgmöten än hållits i hela USA har reaktionerna varit likartade.
Att det demokratiska partiet — och medierna — behandlar folk som om deras irritation inte vore legitim är skamligt.
Jag hoppas Nancy Pelosi och de andra får betala ett högt pris för att utmåla hårt arbetande medborgare som pöbel när de uttrycker sin oro för att socialiserad sjukvård ska betyda sämre sjukvård.
(Andra intressanta bloggar om demonstranter, protester, USA, demokraterna, Barack Obama, ledarskap, Vita huset)