Kristdemokraternas partiledare, socialminister Göran Hägglund, skriver om kultur i Aftonbladet, sedan han av denna numera i världen ökända kulturredaktion anklagats för att vara kulturens dödgrävare, Vänstern har urholkat begreppet kultur:
Frågan om kvalitet är central och hänger samman med att själva begreppet kultur har urholkats. På samma sätt som vänstern satt en ära i att döma ut alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel som förlegade, har man också relativiserat frågan om bra eller dåligt inom konstuttrycken.
Vårens debatter kring kultursynen på Konstfack i Stockholm, där fejkade självmordsförsök och vandalisering av tunnelbanevagnar ingick i den konstnärliga repertoaren, bär syn för sägen.
Johan Lundberg kommenterar Hägglunds artikel i Axessbloggen, Bättre sent än aldrig:
Göran Hägglund är först ut i Alliansen med att dra upp riktlinjer för vad som skulle kunna tänkas utmärka en specifikt borgerlig kulturpolitik. Hägglund navigerar i sitt bemötande av Åsa Linderborgs bisarra artikel om påstådda nazistiska inslag i Hägglunds kulturpolitik, skickligt mellan de två blindskären kommersialism och politisering. Han riktar i sin artikel i dagens Aftonbladet i lika hög grad kritik mot högerns optimistiska tro till att kulturen kan gynnas av fria marknadskrafter som mot vänsterns strävan mot politisering och ideologisering.
Det är utmärkt att Hägglund problematiserar vänsterns ständiga gnäll om kommersialismens inverkan på kulturen. Bara för att pengarna kommer från staten betyder inte det att påverkan blir mindre skadlig.
Det kulturen behöver vid sidan av kommersiellt gångbar kultur är fristående finansiärer som förstår att stödja vad de anser är god konst. Den rollen ska inte staten ha. Genom engagemang i civilsamhället och genom donationer från människor som tillåtits att tjäna pengar de kan ge bort, kan olika uttryck komma till tals. Staten ska inte med tvångsmakten styra eller gynna viss konst och kultur.
Eller för att citera bloggreferat från kulturseminarium:
Problemet är att man i Sverige bara har två finansiär att vända sig till: staten och stora företag. Alla privatpersoner och hela civilsamhället är sönderbeskattat, vilket betyder att nästan ingen har en förmögenhet att använda för experimentell konst.
Min slutsats är därför: kulturen i ett samhälle är inte rikare än den mångfald av finansiärer där finns.
(Andra intressanta bloggar om kulturpolitik, konst, konstnär, kultur, kulturpolitik, kulturstöd, Konstfack, falsklarm, våldsamt motstånd, oredligt förfarande)