Den konservativa tankesmedjan i Kalifornien, Claremont Institute, publicerar recensionen The Iron Lady som avhandlar en relativt nyutkommen bok av Claire Berlinski, “There Is No Alternative: Why Margaret Thatcher Matters“.
Den recensionen är dagens tips på sommarläsning. Recensenten Kenneth Minogue menar att boken beskriver Margaret Thatcher som en historisk person och förklarar hur hon på egen hand kunde förändrade Storbritannien i grunden. När hon vann valet 1979 hade landet tappat hoppet om framtiden. Politiken, universiteten, byråkratin, juridiken och även ekonomin präglades av socialistiska dogmer:
Ända sedan 1945 … hade det konservativa partiet accepterat de socialistiska inslagen i blandekonomin. Alla visste att den expanderande välfärdsstaten och ökad makt till fackföreningarna var aspekter som politiker inte fick röra. Well, nästan alla.
Recensenten konstaterar att Margaret Thatcher utmanade det rådande i en rak konfrontation:
Resultatet blev inte bara en ändring i den förda politiken, utan något a en moralisk revolution. Hon avfärdade socialismen som ett omoraliskt system som försvagar alla som lever under det.
Men varför lyckades hennes moraliska revolution, medan andra politiker misslyckas att påverka sitt land på något bestående sätt? Claremont-artikeln konstaterar att hon var oerhört smart, arbetade ofantligt hårt, hade mycket starka övertygelser, var djärv och dessutom hade en fördel som inte så ofta nämns:
En annan aspekt av hennes succé är att hon hade en känsla för humor, så även om hon var intensiv, ihärdig och demagogisk behöll hon också distansen och kunde roa sig. Föreställningen om att människor med starka övertygelser är mer grälsjuka än de som vitt och brett talar om hur fördomsfria och öppna sinnen de har, är fullständigt fel, vilket Thatcher och Reagan visar. De hade inga problem att förhandla med dem vars åsikter de starkt ogillade.
En känsla för humor är en viktig komponent i intelligens. De som ansåg att Thatcher inte var en intellektuell, hade rätt, men bara till priset av att de inte erkände hur remarkabel hennes politiska intelligens var. Hennes djupa politiska och moraliska kärlek till frihet gav henne en ovanlig vinkel på de flesta politiska spörsmål. Det hjälpte henne att välja rätt ögonblick för strid; hon höll vanligtvis tillbaka sin argumentation till dess hon ansåg att hon kunde vinna.
Exakt. Det är därför jag tycker Alliansen gör rätt som inte går till frontalangrepp på socialismen i svenskt samhällsliv. Man har inte tillräckligt med politisk intelligens och ideologisk övertygelse för att vinna en sådan kamp. Thacher hade det.
Men på det lagom svenska viset, borde något av Alliansens partier utmana socialismen utifrån den moraliska vinkel som Margaret Thatcher hade. Det är människors moraliska rätt att behålla lönen för mödan av sitt arbete. De som begår brott har en moralisk förpliktelse att ta konsekvenserna av sina handlingar, utan ursäkter. Vi har också en moralisk plikt att ställa upp på våra anförvanter, det är inget ansvar vi bara kan dumpa i händerna på offentligt anställda.
Visst, detta är ett kärvt budskap, men jag menar att svensk politik mer än något annat behöver just en röst av detta slag. Och jag är övertygad om att andelen väljare som starkt skulle gilla ett sådant tufft budskap om frihet under ansvar, är större än den andel som något av de tre mindre partierna i Alliansen nu har. I klartext: det parti som vill ha fler än 4-7 procent av väljarna bör ta sig an denna vinkel på frihet.
Se också Financial Times i Handbag battle on history’s faultline, New York Times i Thatcher’s Legacy, The Globe and Mail i The lady’s not for spurning, National Review i poddradiointervju med författaren Berlinski och recension.
(Andra intressanta bloggar om politik, äganderätt, ekonomi, moral, företagande, entreprenörskap, frihet, konservatism, liberalism, socialism, Margaret Thatcher)